Plötsligt är man ömtålig och därmed också väldigt ensam. Nu vet jag hur det kändes för de som förr led av spetälska och andra smittsamma sjukdomar. Då ska man alltså veta att jag är inte sjuk, bara äldre än 70 år, och väldigt ensam.
Barnen arbetar inom äldreomsorgen, alla 5.
Min pension är inte så stor så jag blir ju sittandes ensam framför TV:N, försöker engagera mina grannar men de har ju bekanta och barn som hälsar på och då är ju jag ivägen.
När man blir sittandes ensam framför TV:N så arbetar inte hjärnan så mycket som annars och det märks. Minnet blir märkbart mycket sämre trots medicinen jag har.
I morgon blir det en tur till Sunne. Ska försöka få ordning på mina teknik -grejor. En del kan jag sälja och några får jag få hjälp att lära mig sköta , hoppas jag.
Området jag bor i är trevligt med tre huskroppar som bebos i huvudsak av människor i min egen åldersgrupp. Nackdelen för min del är att jag inte är s.k. urinnevånare och inte heller har någon speciell gåva som andra kan dra nytta av.
Snart skulle det kunna ordnas med gårdsfest. Kräftor med tilltugg men………
Jag försökte, lyckades få fram bord med Corona-avstånd men det känns väldigt ensamt.
Ska bli så skönt att få sätta sig på tåget imorgon. På tåget håller man behörigt avstånd till mig, vithårig gammal tant. Jag blir väldigt imponerad av den hänsyn som jag erfar och tack vare det kan jag ju röra mig någorlunda fritt även nu.
Förmodligen tillhör jag en liten klick ”lyckligt lottade ” som inte behöver sitta instängd utan fortfarande vågar och orkar röra mig någorlunda fritt ute.
En ny, ensam, dag. Istället för resan till Sunne, jag bor i Torsby så det är ju ingen lång tur, stannade jag och fick hjälp på hemmaplan så att säga. Mina grannar visar sig ute korta stunder och i en placering som visar att de föredrar att sitta ostört.
Ingegärd Pettersson