Coronans år 2020
Jag vill dela med mig av de tankar och känslor jag känt inom mig denna vår, sommar och höst 2020, som mest innehållit information om viruset som satt skräck i alla människor runt om i världen.
Hösten 2019 avled min man sen 30 år. Saknaden blev stor, men med hjälp av ett stort socialt
nätverk, studiecirklar i PRO:s regi och intresse för musik, teater och mitt skrivande av glimtar från mitt liv vande jag mig vid att leva ensam
SEN KOM CORONAN! Inga besök från barn, barnbarn och barbarnsbarn eller goda vänner. Inga kramar, glada middagar, ljud av små barnafötter och glada skratt. Ensamheten är en plåga! Tack och lov finns telefonen, samtalen blir många och långa. Inte ens köpa sin egen mat vågar man – dottern kommer med leveranser vid dörren. TV:s ständiga rapporter om antalet avlidna i sviter av pandemin, de flesta i min ålder. Min vanmakt ökade för var dag under denna tid.
I slutet av april när vårens solstrålar återigen värmde började man träffas utomhus. Utrustade med kaffetermos, kaffebröd och varma kläder gjorde jag och några vänner små utflykter till en parksoffa för kafferep! Livet blev lite lättare ju längre in i sommaren vi kom. Kanske inte den allra varmaste Norrbottenssommaren, men glädjen att äta måltider med nära och kära blev stor. Vilken lycka!
Nu har hösten kommit med alla vackra färger på träden. Tyvärr kan jag inte längre plocka bär och flanera i skogen på grund av en utsliten höft, men nu ser jag framåt och strävar efter att inte förlora hoppet. Framför allt önskar jag de unga ett slut på pandemin och en ljus framtid!
Ingeborg Forsberg