Inge Engström

Vi följde nyhetsrapporteringen från Kina lite förstrött om en influensa, som om det inte gällde oss utan var något som ständigt bara drabbade det tätbefolkade landet, liksom den årliga influensan som vi vaccinerar oss mot varje år. 

En resa var bokad till Jordanien våren 2020 och vi oroade oss inte det minsta för att denna resa liksom ett par andra resor tidigare, som av en eller annan orsak blivit inställda för oss. Nu såg vi fram emot att få uppleva något som vi bara läst om under stor del av våra liv.  

Tiden gick och vi kom allt närmare det datum när resan skulle äga rum. Men då hade en tid gått och det hade börjat att dyka upp Corona fall i Italien och Österrike och endast några enstaka fall i Sverige, allt var under kontroll, några meddelanden kom från resebyrån angående smitta kom men planeringen av resan fortskred. Jag började dock fundera i de banorna att kanske ändå blir resan inställd för det började rapporteras om smitta lite här och var runt om i Europa så även i Sverige vilket ökade den allmänna oron.

Vi körde upp till Arlanda och tog in på ett hotell över natten för att dagen därpå åka via Wien till Jordaniens huvudstad Amman. Resan gick bra och vi kom fram och blev väl mottagna, men det var något som inte var som vanligt ty det gick människor med munskydd och så även den man som resebyrån anlitat för att hjälpa oss med incheckning och färden till hotellet. Så viss oro fanns där, det var helt klart, men detta slog vi ifrån oss snabbt när vi for genom den tätbefolkade staden mot hotellet och hörde vår pålästa guide berätta om landet, människorna och mycket av det praktiska som vi borde veta när vi är här som turister.

Det var ett fint hotell som låg mitt inne i Amman, men fick vi tex veta att i staden finns få om ens några trottoarer och skulle man ta sig fram i staden så gällde taxi om nu taxichauffören kunde ta sig fram för maken till trafik finns ej, det var tätt med bilar och bussar. Som exempel på den täta trafiken kan jag berätta att vi senare försökte vi ta oss över en flerfilig väg som låg inte långt från vårt hotell men gav upp, då livet var oss mera kärt än att kolla på affärer på andra sidan av den breda vägen.

Bekymmerslösa följde vi med det hårt späckade reseprogrammet, upp klockan 6 och i väg en timme senare på utflykt, tufft för ett par bortskämda pensionärer som är vana vid att gå upp då känslan i kroppen så anger.

Ett av målen för våran resa till Jordanien var att få uppleva staden Petra, när så slutet av resan började närma sig då for vi ner mot Petra och Aqaba där Jordanienresan skulle avslutas.  

Det var kallt ute och regna gjorde det men vädret kunde ju slå om så vi tog dagen som kom och installerade oss i ett fint hotell i staden Petra.

Vädret var uselt med regn och dimma vilket förde med sig att bergsstaden Petra var vattenfylld och stängd för turister, men i brist på annat så åkte vi till ett snarlikt ställe, lilla Petra, med rester från forna tider där vi kunde få en uppfattning hur man byggt byggnader i berget. Det blev lite snopet att vi inte kunde komma in i det stora Petra, men en resa ut i öknen uppvägde besvikelsen. Dagen efter skulle göra ett försök att komma in i det stora Petra igen.

Klockan var strax efter sex på morgonen då ringer telefonen. Det var reseledaren som meddelade att vi omedelbart måste tillbaka till Amman för att dagen därpå på vid midnatt på lördag, så skulle all trafik på flygplatsen upphöra och innan dess måste vi ut ur landet, allt på grund av Coronaviruset som då hade börjat att spridas runt om i Europa.

Vi inkvarterades i Amman på samma hotell som vi tidigare lämnat och fick vänta på att vi skulle få vidare besked om hur vi skulle ta oss till Sverige. Resebyrån hade det tufft med att försöka få flygplatser till alla, vi var ju nästan tretti personer, som måste få plats på olika flygplatser ut ur Jordanien till Europa.

Vi hade tur som fick resa till England och Heathrow. På morgonen hämtades vi och hemfärden tog vid.

På Ammans flygplats var det kaos, folk överallt och ringlande köer till bokningsdiskarna alla turister och annan personal som tillfället var i Jordanien alla skulle de ut ur landet innan 24 för då stängdes flygplatsen.

Men det gick bra tack vare en person som resebolaget anlitat, han visste hur det skulle gå till vilket gjorde det smidigt och bra att till slut komma iväg till England.

Väl där var det bara att invänta flygplanet som skulle gå till Sverige och Arlanda och allt gick bra. Som helhet var resan bra men lite snopet att vi inte fick se Petra när vi var så nära.

När vi väl var hemma så förstod vi genom nyhetsrapporteringen att situationen även i Sverige hade förändrats, trots lugnade besked så upplevde jag att en viss röra eller osäkerhet rådde i landet. Det kom spridd information på gränsen till rykten om vad som höll på att hända med viruset i riket, både TV och radio pratade endast om virusspridning i Sverige så väl som världen i övrigt.

Sen vet vi hur det gick, restriktioner förhållningsregler och gränser som stängdes samt presskonferenser med folkhälsomyndigheter m.fl. samt regeringsrepresentanter, Sverige var i nödläge och så även vi.

För oss var det bara att anpassa sig till rådande läge och försöka göra det bästa av situationen. Någon hjälp att handla mat från släkt och barn var inte att tänka på för oss, avstånden till dessa var milsvid så vi fick försöka hitta på hur vi skulle klara oss själva. Myndigheter rekommenderade att grannar eller några i närheten skulle hjälpa dessa som var i riskzonen, men verkligheten ute i landet är inte som på myndigheternas skrivbord. Vi bor i ett område där de flesta är i samma situation som vi, samt familjer med småbarn med föräldrar som arbetar, det ideella samhället fungerar inte här, så det gällde att hitta på sätt att handla framförallt basvaror som mjölk, grönsaker mm som vi måste ha. Vi fick många tips om att man kunde beställa matkassar på olika affärer, men vi tyckte att detta var lite omständligt så vi försökte gå och handla på de tider som affärerna upplåtit för oss i de s.k. riskgrupperna detta fungerade bra. Men ett fenomen uppstod, för om affären öppnar klockan 7 för riskgrupperna, så var parkeringen utanför affären full klockan 7 och så även affären, det kändes inte allt för bra. Det visade sig även att även personer som ej ingick i riskgrupperna kom till affären före ordinarie öppningstid och affären blev fylld av mer kunder än vad som troligen var tänkt. Därför har vi nu börjat att gå och handla på storköp på tider som det är lite kunder i affärerna på, det kan vara tidigt på morgon efter 8 eller på kvällen efter 19 vilket fungerar alldeles utmärkt till att börja med, folk vet vad som gäller och nu tar alla hänsyn enligt de rekommendationer som gäller och allt går rätt smidigt att även handla på andra tider.

Men livet är inte bara mat och dryck, det finns tider däremellan som måste fyllas med meningsfulla händelser av något slag, men detta är svårt då de mesta sociala aktiviteter som vi brukar använda oss av är inställda på grund av sjukdomsutbrottet. Mindre välbehövliga utflykter över dagen har vi gjort för att lindra tristessen.

Vad återstår då för de äldre att ta sig till efter mer än fyra månaders isolering? Fantasin börjar att tryta, böckerna tar slut, promenaderna blir tröstlösa utflykter bara för att fördriva tiden, TV programmen består till största delen av repriser och sånt som snarare tråkar ut oss än att muntra upp oss. Man kan ju förstå att alla vill ha semester, men för oss som har arbetat hela livet behöver inte ha tråkigare för att de arbetande generationerna behöver ta igen sig, det är som att ännu en gång de äldre offras, eller få stå ut med rådande situation. 

Jag har själv arbetat alla årets dagar och finner inte något konstigt med det, det är inte en lag att alla behöver ha ledigt under sommaren, livet är inte förutsägbart utan något som vi måste forma efter omständigheterna och behov, så är det för många i samhället trots allt. Tänk om alla speceriaffärer slog igen under juni och juli för att alla anställda skulle få ha semester.

Att följa utvecklingen av pandemin runt om i världen har blivit ett, om än ett tvivelaktigt nöje. Här kan jag följa hur de i olika länderna tacklar problemet med Coronan och isoleringen, kontra det fria samhället utan nåra som helst restriktioner.  Och vi blir varse de enorma kostnaderna som en nedstängning av samhället för med sig. Som tex i USA med flera länder där spridningen gått ner och upp och hur nu smitt spridningen tar fart igen. Men det är som några har sagt, vi blir inte kvitt pandemin förrän ett vaccin kommer fram och detta kan dröja länge än.

Nu börjar tristessen ta vid ordentligt och jag ser fram emot en trevligare tid än den som vi upplever nu. När det är som värst brukar jag ta till liknelsen att det finns de som har det värre, jag mycket värre det finns tex 80 miljoner människor på flykt i världen.

Inge Engström Arboga