Inga-Britt Benter

I c(oro)nans tid 2020

”Ja, men om några veckor ska vi väl kunna ses?” Trodde vi ja.

Veckor blev till ännu fler veckor, ja, månader. Allt stod inte stilla, men larmrapporterna avlöste varandra. Radion gick hela dagen, alltid något nytt att ta in och inget fick missas.

”Ni som är 70+ skall förhålla er så här!” Livsviktiga pekpinnar förstod vi, men kände oss ändå utpekade. 70+ kändes som en sorts diskriminering ända tills vi förstod att det här var blodigt allvar. Vi skulle hålla oss i skinnet. Det som vi kaxiga 40-talister inte gillade var att vi tyckte oss inte vara en homogen grupp. Några av oss var friska och kände oss inte alls hemma i en särskilt utsatt grupp.

Men, allvaret med Covid19 kom ikapp oss. När vi läste berättelserna om hur fruktansvärt tufft sjukhuspersonal hade det och bilder visades från både Sverige och andra länder. Det här var allvar. En bild från ett sjukhus i Italien, där många blivit sjuka, minns jag särskilt. En lång rad av sjukhussängar med människor förvandlade till oigenkännlighet med hjälp av andningsapparater, slangar och annat gav intryck av krig eller att dom ingick i en science fiction-film. Så var det inte. Det var på riktigt. Först här tog jag personligen in det hemska i denna lömska pandemi.

För en extremt social person, ett uttryck som sonen myntat om mig, blev det att ställa om livet. Inte besöka någon, inga egna besök i mitt hem, inga kramar av nära och kära, inget av det som tillhör basen i ett väl fungerande liv.

Varför ta sikte på det som inte gick att genomföra? Det måste ju finnas annat att göra. Kreativiteten flödade. Radion blev en riktigt kär vän, även om det serverades alltför mycket fakta om hur många som dött och hur många som blivit sjuka. Måste vi veta detta? Kanske. Men radion levererade också många program med positiv laddning. Vi fick höra de mest skiftande berättelser från människor inom vården, äldreomsorgen och om hur äldre människor hade sitt eget sätt att hantera situationen. Allt detta blandat med mer eller mindre hurtiga hejarop  att vara försiktiga i vårt umgänge, tvätta händerna och hålla avstånd.

Det här med att tvätta händerna framstod som något helt nytt!? En sedan vi föddes helt naturlig och nödvändig procedur blev plötsligt oerhört viktig och det lät lite som om det här var något nytt. Självklart bra med påpekanden, men när jag fick höra om hemtjänsten (några få) som inte hade det här självklara sättet att hålla god hygien blev jag mörkrädd.

Hemtjänsten, denna livräddare. En del var tvungna att gå in till äldre och sjuka utan att ha fått den utrustning som krävdes för att inte smitta eller bli smittade. Skandal! Olika från olika hemtjänstföretag. Hur kunde det bli så? Det måtte väl ändå vara ”basic” att alla som jobbar på det här sättet ska vara skyddade för att kunna utföra sitt jobb. Det spekulerades i att hemtjänsten inte fått tillräcklig information och jag undrar: vad krävs för att få starta ett hemtjänstföretag och varför är inte rutinerna likadana på samtliga företag? Obegripligt. Och att det ska behövas en pandemi för att vi ska få upp ögonen för deras tuffa arbetssituation. Och hur prioriterades deras skyddsutrustning? Många frågor, ännu alltför få svar.

Det rustades till en bröllopsceremoni i min närmaste omgivning. Den skulle ske utomhus i det vackra vädret, som pågått i över en vecka med härliga, höga gradantal. Det byggdes bänkar och bord för utomhussittning, allt för att hålla coronan på avstånd. När dagen kom regnade det. Huset, som var ett sommarhus, var inte utrustat med varken fungerande toaletter eller avlopp eller vatten inne. En gäst anlände med magbesvär. Oron spred sig, kunde det vara corona? Nej, en helt vanlig, men ovanligt kraftig maginfluensa visade det sig. Personen placerades i ett rum för sig och sågs inte till utanför rummet på flera dygn, allt för att inte smitta någon. Ett telefonsamtal om att en gäst på väg till bröllopet hade tappat ett bakdäck på bilen och såg det rullande framför sig, var nästa chock. Inget farligt hände, bärgning tillkallades. Gästen, som dessutom var gravid, klarade situationen bra  och vi var alla oerhört tacksamma att inget allvarligt hände.

Mina kusinbarn, två små flickor, hade kommit lång väg för att delta i ceremonin. Jag fick en bamsekram av var och en. Javisst, ja, man ska ju inte kramas, men det var för sent. Det kändes helt rätt med kramarna, även om jag är 70+.

När regnet inte ville sluta, blev det full fart inomhus. Stolar och bord placeras om och alla rum togs i bruk. Vigselförrättaren anlände. Hon hade korpsvart långt hår och ring i näsan, fjärran från en präst i Statskyrkan. Det levererades en kort – närmare bestämt 17 sekunder lång – vigsel, allt i enlighet med brudparets önskan. Klädseln var ledig, bruden hade enkel vit klänning, lagom urringad. Brudgummen hade vit T-shirt och dessutom – för att understryka regnets ankomst – dykarglasögon uppskjutna i pannan och en simfena på ena foten. Stämningen var hög och glad, munter är väl ordet.  Tilläggas skall att brudparet haft en ceremoni utomlands tidigare, så den högtidliga delen var redan avklarad, detta var för att giftermålet skulle vara legalt i Sverige.

Efter vigseln serverades det sallader i alla former samt grillad kyckling, korv och köttbullar och avslutades med en gudomlig tårta i somrig form. Allt var till belåtenhet.

Samtliga inblandade är fortfarande friska, magsjukepersonen inkluderad. Bilen har reparerats och solen lyser nu över de långbord och bänkar som brudparet själva monterat ihop.

Regn på bröllop ska bringa lycka sägs det – och det tror jag på!

Covid19 fortsätter, men nu i förminskad skala. Jag tror på en framtid efter pandemin, kanske har vi lärt oss något viktigt. Kanske är vi mer rädda om varandra och kanske får vi lära oss att umgås med oss själva på ett djupare plan. Alla vi som hittills klarat oss från att bli smittade kommer för evig tid att vara tacksamma för hjältarna/hjältinnorna inom sjukvården och hemvården. Vårt sätt att återgälda detta bör vara att höja deras löner, ge dem den utbildning de behöver och säga: ”Tack för att ni finns!”

Insänt av:

Inga-Britt Benter snart 79 år