Inte ensam
Plötsligt var jag skör, gammal och i en riskgrupp. Kändes väldigt främmande att på detta sätt bli ”utpekad”. Jag kände inte igen mig själv.
Visst jag är 71 år, men definitivt inte skör. I vanliga fall så gympar jag flera gånger i veckan, går på folkhögskola, föreläsningar, kulturarrangemang, går på bio, läser mycket och reser mycket. Har ingen bil så det är cykel som gäller för att ta mig fram.
I och med Coronan så ändrades livet radikalt.
Träffar inte yngre släktingar, är inte inomhus i trängsel, handlar inte själv (första månaden), åker inte kollektivt, folkhögskolan la ner programmet, bio lades ner, kulturen lades på is, resorna fick vi ställa in, gympakortet vilande, går inte till frissan på 12 veckor (vanligen var 5:e vecka).
Det har inte varit lätt att förhålla sig till ett nytt sätt att leva. Plötsligt har jag känt mig skör, mått både fysiskt och psykiskt dåligt bitvis. I början trodde jag att jag hade Covid-19 flera gånger i veckan. Finns en stor rädsla för att drabbas av viruset och kanske inte klara av det. Ibland vågar den ene mer än den andre så det är en balansgång hela tiden. Det måste vara väldigt jobbigt för de som lever ensamma och inte har någon att prata med. Hade jag inte haft min sambo och pratat med hade jag nog trillat djupt ner.
Från början lyssnade jag på presskonferenserna med FHM och regeringen varje dag, men efter en månad lyssnade jag en gång i veckan. Dessutom uttalade sig alla dessa ”experter” som alla visste bättre än FHM. Många gånger blev det väldigt förvirrat för mig. När sedan partiledarna för KD och SD går ut och pratar om ättestupa, massmord och massaker då kändes måttet rågat.
Vissa affärer har varit måna om riskgruppen och haft öppettider bara för dem. Skralt med andra utbud för oss i riskgrupp. Men Kalmar Slott erbjuder nu särskilt öppet för riskgrupper. Jätteroligt!
När det blev okej att vistas ute blev det lättare. Har blivit många och långa cykelturer och promenader, många utefika. Upplevt en fantastisk vår och sett nya miljöer på våra cykelturer på Öland och i Kalmar med omnejd.
Vi har upplevt turerna med en god vän och vi har haft mycket att prata om när vi fikat och ätit våra medhavda äggmackor. Trump, Tegnell och världspolitiken har varit huvudämnena.
Ju längre tiden har gått så har vi ändrat vårt beteende. Nu handlar vi själva mat tidiga morgnar, går till biblioteket, går till frissan, tar en öl på en uteservering mm. Vi tänjer på gränserna, men med sunt förnuft. Håller alltid avstånden, undviker trängsel, träffar inga nya människor mm.
Upplever att det är vi äldre som tar restriktionerna mest på allvar. För ungdomarna var studentexamen det viktigaste, för oss i riskgruppen handlar det om livet.
Det som har varit och är mest jobbigt med Coronan är ovissheten. Blir vi drabbade, hur sjuka blir vi, överlever vi eller klarar vi oss med få besvär? Jobbigt också med så många ”experter” som känner sig manade att veta bäst. Rätt om man valt att lyssna och ha tilltro till FHM och regeringen så ”skaver” alla andras inlägg.
Sedan reserestriktionerna ändrades blev folk som galna. Öland, Gotland och Österlen är överfulla av folk som skiter i trängsel och avstånd och bara tänker på att man ska ha semester och vara som vanligt. Det är inte som vanligt och kommer förmodligen inte att bli det heller.
Jag är förbannad på alla dessa osolidariska egotrippade människor som inte förstår allvaret och som lever på som vanligt.
Med vänliga hälsningar
Ing-Marie Johansson/Kalmar