Jag heter Hjördis Asplund, fyllde 85 år i april, och jag vill nu berätta hur jag har upplevt ”Coronans år 2020”.
Min man fick diagnosen Altzheimers sjukdom 2010. Han har vistats hemma med mig fram tills han 2018 fick komma till äldreboende. Där besökte jag honom varannan dag, hade kaffe och något gott bakverk med mig. Han uppskattade verkligen gott kaffebröd. Men jag hade också alltid med mig fotoalbum med bilder från olika upplevelser vi gjort tillsammans. Jag hade också med mig kort på våra släktingar samt på barn och barnbarn. Detta för att han inte skulle glömma dem. Han hade svårt för att hitta ord, så att samtalet var viktigt. Eftersom minnet var dåligt fick jag repetera allt som sas flera gånger. Alltefter som orden försvann blev det taktila mer och mer viktigt. Att hålla varandras händer, att stryka över kinden och håret blev så betydelsefullt.
Men så kom coronapandemin! Larm kom från tv och radio att många gamla hade dött på landets äldreboenden. Då blev det besöksförbud på min mans boende. Jag ringde för att höra om jag fick träffa honom. Första besöket skedde bakom en plexiglasskiva med en av personalen iklädd visir och handskar intill honom. Senare blev det ännu svårare att få träffa honom och jag blev oroligare och oroligare. Hur upplevde min man situationen? Förstod han varför vi inte besökte honom oftare? Kände han sig övergiven? Förstod han varför personalen gick omkring med visir, munskydd och handskar, eller verkade det bara obegripligt och skrämmande?
En dag i augusti ringde det från Kalix sjukhus. Min man hade förts dit med en svullen och blå vänsterarm. Man gissade att han fallit från sin säng och skadat armen. Vid röntgen visade sig att inget var brutet utan han hade drabbats av blodförgiftning och hade nu hög feber. Vid ytterligare röntgen upptäcktes prostatacancer med åtföljande metastaser i ryggen. Min son och jag turades om att vaka hos honom, men han var nu kontaktbar endast någon kort stund.
Han gick bort den 26/8. Så här i efterhand smärtar det mig att tänka på, hur ensam och övergiven min man måste ha känt sig. Jag hade så gärna velat göra hans sista tid ljusare. Coronaåret 2020 har inte fört något gott med sig.
Hjördis Asplund
Kalix