Hillevi Sandberg

Coronans år 2020.

Den 10 mars var jag på ledarsamling i Ryttargårdskyrkan i Linköping.

Dagen efter gick vi som vanligt på onsdagarna, en mil. Vi brukar vara mellan 60 och 80 personer. En vandringsledare för varje onsdag som berättar om platser vi går förbi. 

Jag simmade som vanligt tisdag, torsdag och lördag morron v.11.

Veckan efter kom förändringarna. De äldre/70 plussarna ska hålla sig för sig själva, inte vistas i lokaler med många andra, utan bör anlita andra till att t ex handla osv.

Dottern ringde och frågade om hon kunde handla åt mig. Jag funderade en stund och konstaterade att jag faktiskt tillhör den ”skyddade” gruppen. OK, jag skrev en lista, men det kändes mycket märkligt att plocka upp varorna när hon kom med dem.

Veckan efter hade hon blivit förkyld och jag smet iväg till affären tidigt för att inte möta många andra. Jag misstog mig. Det var många i min ålder och äldre som var i affären och när jag frågade personalen sa de att det tunnar ut vid halv åtta-åtta tiden. Därefter handlade jag vid halv nio tiden och behövde inte kollidera med andra!

Jag brukade också läsa på äldreboende en eftermiddag i veckan. Nu stängdes boendena för besök. Studieförbundets ledare undrade om jag ville spela in videofilmer som kunde visas, men utbudet verkade stort från alla håll och mina inspelningsförsök tog jag aldrig vidare.

Plötsligt upptäckte jag att ingen förväntade sig något av mig. Jag var fri att göra precis vad jag ville. Många talade om isolering men jag höll inte med. Vi kan gå ut i skogen, parkerna och t o m på gatorna när det är lugnt. Skogen bjöd på blåbär och lingon och mycket frisk luft!
Jag ringde till gamla bekanta och träffade en och annan på promenaderna som jag fick en pratstund med! Den 24 sept kollade jag appen ”Hälsa” och konstaterade att jag gått 200 mil sedan 1 mars.

I samband med en morbrors begravning i januari upptäckte jag att jag inte visste så mycket om mina kusiner. Jag hade hört att mor hade en bror som dog tidigt, men ingen visste varken när han föddes eller dog. Jag hänvisades av pastoratet till Lunds landsarkiv och fick datumen 1928. Han hade levt ett halvår och jag minns att mormor sagt att de hade hjälp med renovering av huset och arbetarna lämnade dörrarna öppna när det var vinter och kallt. Den lille fick lunginflammation och avled. Men mormor tillade: ”vi förlorade en och fick dubbelt tillbaka.” År 1930 föddes tvillingar. 

Jag hade några mailadresser till kusiner och började detektivarbete! Ville veta var de bodde nu och hur många barn och barnbarn de har. Det var intressant och tog sin tid. Vi var 25 kusiner från början, men tre har dött fast jag är äldst!

Någon kommenterade när jag skickade ut ”släktlistan” från mormor och morfar och framåt: ”Tänk att det kan bli så många av ett förälskat par!”

En dag låg en vass kniv på cykel/gångbanan utefter ån. Tänkte först att någon som tappat den kan hitta den där, men ångrade mig strax när jag insåg att den kunde komma i barns eller ungdomars händer och skada någon. Ringde polisen som hade telefonkö. När jag kom fram och beskrev mitt ärende fick jag uppmaningen att lämna in den på räddningstjänst. Polisen hade semester!

Det sändes repriser på ”gamla godingar” på TV1. Missade jag en sändning kunde jag ta igen den via datorn. Program som ”Bytt är bytt”, som jag inte tittat på tidigare sändes i repris mitt på dagen och blev en hålltid, precis som Dr Phil på eftermiddagen!

En dag hittade jag två bollar som jag fått i samband med kurser på Regionen. Sådana som vi jonglerade med när vi gick i skolan. Då var det enkelt att använda tre åt gången, men ack så ovant nu med två samtidigt. Jag upptäckte att kraften i armarna förändrats och förmågan att fånga och kasta samtidigt med vardera handen behövde träning! Lite träning varje dag gjorde susen!

Det lockade mig att ta fram maillistan till klasskamraterna i småskolan och folkskolan. Vi inbjöd alla när det var 30 år sedan vi började skolan och sedan dess har vi haft regelbundna träffar. Första gången hade jag gratulerat både småskolläraren och folkskolläraren när de fyllde 80 år och de var med på den träffen! Några kommenterade hälsningen jag skickade nu och gladdes över initiativet. En har dött sedan vi träffades senast och ett par dog tidigare. 

Det kom förfrågan från ett bokförlag att korrekturläsa en bok. Det hade jag gjort tidigare och nu passade det perfekt! Det stimulerar tankevärlden med nya infallsvinklar och man får utbyte när man diskuterar med andra. Det går bra både via mail och telefon.

Biblioteket var öppet och där var ingen trängsel när jag letade efter P O Enqvists böcker sedan han avlidit. En del böcker av nya författare tas hem på beställning medan en del finns i hyllorna, som t ex Enquists bok om Blanche och Marie. Marie Curie, nobelpristagare som upptäckte radium. Radiumets blå ljus som förkortade hennes liv i dubbel bemärkelse.

Våren kom med all sin tjusning! Fåglarna sjöng, växterna grönskade och allt blev ljusare. Ett par träffar på Omberg med barn och barnbarn, som inte bor här, gav mig chans att se hur de växt och samtalen var stimulerande. ”Närfamiljen” kunde jag träffa på avstånd nu och då.

Jag plockade liljekonvalj till äldre inför ”mors dag” som jag tidigare gjort kontinuerliga besök hos. De blev så glada, precis som alltid när jag kommit på besök. På en nästan hundraårings önskan, utan närmare släktingar, fortsatte jag att ”tittat in”. Hon klarade att värma maten själv, men hade hemtjänst morron och kväll. Både hörsel och syn har minimerats, men minnet är förvånansvärt gott! Det är ett hembesök som jag tillåtit mig under coronatiden. Innan sommaren var slut blev hon svagare och hamnade på äldreboende. Jag fick hälsa på bakom plexiglas på hennes 99 årsdag!

Gråstarroperation på ett öga gav mig 13 dagars väntan att återfå synen på det ögat. 

I mitten av augusti började vi igen med milvandringarna på onsdagar. Härligt att få träffas igen.

Jag satte en potatis i en hink och en i en kruka eftersom jag bara har balkong nuförtiden. Även fyra morötter växte och gav skörd!

Midsommar fanns inspelningar på internet från konferenser jag vanligtvis besöker. Tänk vilken förmånlig tid vi lever i. När det talas om ”spanska sjukan” för hundra år sedan fanns varken telefon, radio eller TV och jag gissar att ett fåtal, om några, hade dagstidning.

Vi har sluppit krig, har mat och kläder och en underbar natur.

Med en tro på en levande Gud fylls jag av förundran inför Hans storhet. En dimension som vi i vår mänsklighet har svårt att beskriva, men en frid och trygghet som vi får uppleva.

Med evigheten nerlagd i våra hjärtan kan vi förnimma det osynliga, anden som återvänder till Gud när hjärtat slutar att slå och kroppen blir stoft.

När en väninna dog 2003 skrev jag en dikt som jag kallar ”Segerns port”. Där ingår stroferna:

”Fostret lever i vatten, människan lever i luft, evighetsbarnet lever i evighetsatmosfär. ”

Nu är vi beroende av luften. Andningen som coronan angriper. Tänk att kunna andas och känna dofter. Tänk att luften som är så svår att se, är så värdefull! 

Hillevi Sandberg