CORONANS ÅR
Man kan naturligtvis ha olika benämnikngar på
de många skilda år jag upplevt som en åttiofemårig
pensionär, För egen del vill jag helst avstå att finna
på varje kalenderår. Men ett år ”sitter alltid fast i mitt
minne. det är det år då jag fyllde tio år och vi kom till
skolan och fick veta att lla elever skulle gå till skolans
gymnastiksal för att få gemensam information av
skolans dåvarande överlärare. Nu är väl benäm-
ningen rektor.
Rektorn kom och to plats på den estrad som fanns
på gymnastiksalens ena kortsida. Rektorn berättade
att nu var det slut på kriget i Europa och således har
det blivit fred. Han slutade med att säga att alla fick
lov den dagen och kund gå hem direkt efter informa-
tionens avslutning.
Jag och någras klasskamrater enades om att gemen-
samt gå till våra respektive bostäder. Det betydde att för
mig blev hemvägen kanske fölängdmed en knapp kilometer.
Vi hade barra gått något hundra tal meter då vi fick se en
samling av vuxna personer, som verkade mycket upprörda.
Med vid samma tidpunktkom det även en polisbil och två
poliser tog ner upphissade flaggan, Det var nämligen Nazi-
Tysklands hakkorsflagga. Polisen tog med sig flaggan och
lämnade den aktuella platsen.
När jag senare på samma dag träffade min pappa så hade
även sett händelsen då han på grund av sitt arbete befann
sig i ett närbeläget hus. Han var mycket upprörd att något
dylikt kunde äga rum på den dag då nazisterna förlorade
andra världskriget. Min far var en övertygad demokrat och
både händelsen och inte minst min fars och även min mors
övertygelse om de demokratiska värdena har sannolikt även
varit avgörande för min egna politiska ställningstaganden.
En tid efteråt – kanske mer än ett år – fick vi veta att norska
flyktingar befann sig i ett grannhus till huset, där hakkors-
flaggan hissades.
Jag kände det plötsligt viktigt att offentligt berätta om en
mycket osannoilik händelse i vårt land
Hälsningar
Harry Mattsson