Funderingar från en tant
Ingen har väl undgått att det pågår en pandemi som gjort att allt det vanliga stannat upp och gjort det ovanliga till norm. 70+are skall vara försiktiga, grymt försiktiga, extraordinärt försiktiga. Vi får gå ut och gå, men då ska vi hålla avstånd, minst två meter. Det finns en massa vanliga saker som vi inte får göra inte gympa, inte handla, inte träffa släkt och vänner inomhus. Oj, så många inten det blev för mig.
Jamen i början var det ju lite ångestfyllt. Jag fick ställa in 50-årsjubilet. Ja tänk det är 50 år sedan jag gick ut förskoleseminariet här i Gävle.
Så småningom har det blivit lite skönt att ta det lugnt, men det är ju också så fruktansvärt tråkigt. Fast jag märker att jag skaffat rutiner i tråkigheten. Ställer klockan så att jag hinner vara med på Hemmagympa med Sofia, sparkar ut mig själv varje dag och går minst en timme. Jag lyssnar på folkhälsomyndighetens rekommendationer. Tänk, det finns kloka människor kvar i detta nya århundrade. De har listat alla livsviktiga jobb och där finns mitt jobb som förskollärare med. Jamen, då i förra århundradet när jag var nyexad, då tyckte jag att jag hade ett superviktigt jobb. Att arbeta med barn, ge dem trygghet, föregå med goda exempel genom att vara demokratisk, jämlik osv.
Ja, sen då efter ett tag när semesterdagar togs bort, karensdagar infördes, sjukförsäkringen nedskrevs, överinskrivningar eller när förtätningar på dagis ger mer pengar, alltså ju fler barn desto mer pengar, ju färre förskollärare desto mer pengar, ja då kom jag till insikt. Jag är utbytbar, jag är barnpassare, fast nu kallas alla pedagog. Utbildad som outbildad. Och en chefs lön har ökat med flera hundra % medan vi på golvet fått nöja oss med några % .
Nu har jag kommit igång…Ha… nu är jag en riktig gnälltant men då kan en väl inte skapa förändringar i samhället, nej då det behövs tyngre saker, som en pandemi.
Det är lite innan och under och förhoppningsvis efter.
Innan, åh, då var privata sektorn närande och offentliga sektorn tärande. Drömmen om att få offentliga skolor, förskolor, sjukhus, äldreboenden privata, och att vi människor får välja fritt vilken skola vi vill ha, vilken sjukvård o s v Och tänk en kan göra vinst på verksamheten. Våra skattepengar förvandlas helt öppet till aktieandelar. För mig som är född i mitten av förra seklet är det helt obegripligt. Med framgång har en kunnat sälja ut allt statligt utom möjligen systembolaget då.
Marknaden har blivit vår nya religion, fast nu har den blivit helt förvirrad, ena dagen upp, andra dagen ner. Fackföreningen var på mitt århundrade väldigt viktig. Alla gick med. Kollektivavtal, arbetslöshetskassa ingick ju. Men i detta århundrade kan en utan utbildning få jobb på förskola, skola, inom omsorgen osv. men då får en kanske nöja sig med timanställning.
Då har en inga kollektivavtal och nu har en börjat skylla på att timanställda på vårdboenden dragit med sig coronan in. Jamen, vad då, de har ingen sjukkasseersättning. De stannade inte hemma när de kände sig lite förkylda. Då hade de gått miste om pengar.
Och de som skrikit högst om den tärande sektorn oj, oj, oj nu är den helt plötsligt viktigast, och bidrag, ja nu duger staten minsann, nu ska vartenda företag vare sej om de delar ut miljarder till aktieägarna eller inte ha statliga bidrag. Och staten verkar just nu ha en outsinlig källa att ösa ur. Som en tant född i mitten av förra seklet och uppväxt med den som spar han har förstår jag ingenting. Idag hör en ingenting från alla högavlönade med konstgjorda titlar kommunikatörer, konsulter, senioradvancer, webbmaster, it-designers.
Vad har de för uppgift i en pandemi? De kan jobba hemifrån, men mitt i en pandemi hörs de knappt. Frågan är:
Hur kommer det att se ut efter Pandemin
Gunni Jonsson