Jag ligger i en säng, omsluten av något slags genomskinligt tält. Omkring mig flaxar människor i vita dräkter, som stora vita svanar. Några allvarliga män i vita rockar går fram och tillbaka och river sig i huvudena. Ett regelbundet pysande ljud är det enda som hörs. Framför min säng står statsepidemologen med skrivplatta och penna. Jag hör honom räkna: Femtusenniohundranittionio och … han sätter pennspetsen mot papperet. Jag försöker skrika ”Nej nej snälla Anders inte än, inte idag!” men min röst når inte fram.
”Voff” låter det och jag ser min hund stå med tassarna på sängkanten och stirra förbryllat på mig. Jag måste ha frambringat något ljud. Pysandet kommer från min man, som ligger på rygg och sover lugnt. På skakiga ben går jag ut i köket och sköljer ner lättnadsgråten med ett glas vatten. Det var bara en hemsk mardröm. Jag får en chans till.
I halvmörkret går jag runt och tittar på allt vackert. Mina fina blommor i trädgården, skogen utanför, himlen som sakta ljusnar. Allt detta har jag, och jag är så tacksam.
Någon klok människa lär ha sagt: ”Om man vill få gudarna att hånskratta, ska man göra upp planer.” Om detta är sant, måste gudarna ha haft en ovanligt rolig vår och sommar, när de flesta av oss hade planer som gick i stöpet på grund av pandemin.
Man får ändå inte vara otacksam. Visst saknar vi de efterlängtade utomhusteatrarna, konserterna och resorna. Och framför allt umgänget med nära och kära. Men i stället har vi fått härliga promenader i skog och mark, utflykter med bilen till okända platser, träffar med vänner, utomhus och med lagom avstånd.
Vi har haft tid med långa telefonsamtal med vänner som vi nästan tappat bort. Vi har pysslat i trädgården, som nu ger tillbaka och prunkar som aldrig förr. Vi har till och med odlat potatis och grönsaker som vi plockat av hela sommaren. Krukväxterna blommar och trivs med den regelbundna skötsel de fått.
Det har alltså varit gott om glädjeämnen, trots allt, denna sommar. Samtidigt förstår vi hur oerhört priviligierade vi är, min man och jag. Vi är två som får vara tillsammans, och är relativt friska trots att vi befinner oss i riskgrupperna. Vi bor nära naturen och har en hund som får oss att motionera, vi har bil och husbil som nyttjats flitigt.
Det som vi har vant oss av med, är shopping och besök i affärer med prylar som vi inte behöver. Inga reor och inga loppisar. Och vi saknar det inte! Så något positivt har det fört med sig. Ändå hoppas vi på att mirakel ska ske och allt återgår till det normala. Vi har i alla fall lärt oss mycket som vi kan ha nytta av.
Gunnel Eriksson