”Coronanas år 2020”
I många år har jag sjungit i kör, de senaste åren i en kör med cirka 500 sångare och en konsert vår och höst med en känd artist. Övningarna har skett i en stor kyrka där vi suttit tätt intill varandra och på konserterna har vi stått tätt på körtrappa (gradäng) och framför samt nära varandra även i pauser. I februari i år började några fråga om övningarna skulle kunna genomföras. Ledarna var nästan oförstående, så det var en övning 4 mars. Nästa övning två veckor senare ställdes in. De två följande kunde vi ta del av digitalt med några få sångare. Det skulle ha varit en konsert med Chris Kläfford som gästartist, men det sköts fram till 30 augustimed tre övningsdatum innan. Men aktiviteterna försvann lika snabbt som smältande snö. På konserterna brukar det vara en publik på över 1000 personer. Så både ekonomiskt och känslomässigt var det svårt för både körledare och för oss. Nu hoppas ledarna på att restriktionerna om 50 personer skall bli 500 för någon slags intern träff. Den nya terminen skulle ha börjat. Men medelåldern är hög, många är i riskgrupp. Nyligen har det visats tester hur långt sångarens utandningsluft kan nå och det som förut har varit så roligt och härligt känns bara obehagligt att tänka på. Så i höst blir det inte något i alla fall.
Några gamla arbetskamrater och jag har träffats i flera år ungefär en gång i månaden för att äta på restaurang eller göra någon resa över dagen. Gruppen har minskat med åren, senast har vi varit 5-6 stycken, men mycket värdefullt. Nu har vi inte träffats sedan februari och alla var inte med då. Lite telefonkontakt nu, framförallt med en dam som är 80 år, ofta ensam, har ont i ryggen och svårt att gå. Dessutom tycker hon inte om när det blir höst och vinter. Hon missade några av de senaste träffarna, men hon är mycket trevlig att prata med.
Kommunen brukar ordna ”kulturrundan” med sångunderhållning, föreläsningar eller bildvisning cirka 45 minuter varannan onsdag på olika äldreboenden, fri entré och möjlighet att köpa kaffe och kaka. Trevligt! Men det ställdes in i våras och kommer troligen inte igång i höst heller.
Jag som i de flesta år i mitt liv har haft kort hår med klippning var åttonde vecka, har nu fått ”corona-frisyr”, februari spelar roll där med. Numera har jag en pagefrisyr med lite egenhändigt småklipp mot ansiktet och jag har jämnat till lite bak. Håret är tjockt och har fortfarande kvar en del röda inslag. Min man tycker det är snyggt och det tycker jag också, om det inte blir för vildvuxet. Men jag skulle inte vilja ha det riktigt långt och det var varmt i somras. Fördel att blåsten inte känns så mycket i öronen. Jag blir lite förvånad att håret är så mycket att tvätta!
Tur att min och jag har varandra och har möjlighet att promenera nästan varje dag, helst i den närbelägna skogen men med extra avstånd till mötande. Jag brukar också göra gymnastikrörelser hemma, min man brukar göra ibland. Det är bra att hålla sig rörlig.
Jag fyllde 75 år i augusti. Några dagar senare kom sonen med familj till kaffe med tårta. Strikt utomhus på vår uteplats med grind i staketet mot vägen. Ingen är kramig ens i vanliga fall, men det var trevligt att de kom. Det kom några små regndroppar som slutade snabbt som tur var. Vi har träffats en gång i juli i år också, ute hemma hos familjen. Både sonen och sonhustrun är sjuksköterskor i äldrevården och särskilt hon har sett hur hastigt det kan gå från ganska bra till andningsstopp till dödsfall. Och de två äldsta tonårspojkarna tyckte, att det var för trångt i bussen till och från gymnasiet i stället för vårens distansundervisning. Den tredje går i grundskola på plats. Vi handlar helst från 07:15, lugnast då, men lite undantag finns.
I början blev jag mer stressad och orolig men ville ändå höra mycket, men frågor och information vällde in hela dagarna i radio och TV. Jag skrev t.o.m. upp antal dödsfall! Sedan blev jag förståndigare. Vad tjänade det till att höra på så mycket? En TV-hjälp blev de trevliga repriserna på förmiddagarna. En bra rutin blev att titta på nytt på ”Skärgårdsdoktorn” och ”Saltön”. Dessutom var det avstressande och rofyllt att följa ”Den stora älgvandringen” där spänningen bestod av dels att få syn på någon eller några älgar och ännu mer om de simmade i vattnet och då bli räknade. Nu går vi ofta ut på förmiddagar istället.
Vi bor ca 6 km från centrala staden, men vi har bara gått där en gång nyligen, en söndag, på senaste halvåret. Vi har åkt några småturer för att göra någonting. Dessutom har vi plockat blåbär och lingon, som vi inte gjort på flera år. Det blev varmt och svettigt, men vi behövde inte gå omkring mycket. Men inte ens vanliga år brukar vi åka några längre resor numera. Stor skillnad har det däremot blivit för min 80-åriga bror och hans fru i en förort till Stockholm. De har åkt många och långa resor och fick skjuta fram en bokad resa med norska Hurtigruten i våras. De har inte bil och åker bara tunnelbana till centrala Stockholm om de absolut måste. Vi kan inte träffas i år, inte heller min 84-åriga syster med stor släkt i Uppland eller vår 63-åriga svägerska i Västergötland. Min systers ena barnbarnstjej skulle haft ett stort bröllop i Dalarna. Istället hoppas de på nästa år och gifte sig borgerligt i år. Det skulle behövas besök hos tandhygienist, kanske något nytt i klädväg, åka buss igen och träffa flera förstås. OS framskjutet, eurovision inställt, inga trevliga marknader, sportevenemang och konserter utan publik med mera. Ändå har vi det bra, frihet under ansvar och har möjlighet att gå ut. Min man och jag kramas ibland förstås. Skönt att slippa munskydd också.
Ja, det här var mina pandemitankar. Vi hoppas ju på ett bättre och normalare år nästa år!
Gunilla Thorell