Den första april 2020
Var är jag? Jag sätter mig upp i sängen. Drömmer jag? Ser kartonger framför mig, mitt skrivbord, min koffert, byrån. Jag gnuggar ögonen. Och minns. Det var ingen dröm.
Detta är min nya verklighet. Jag flyttade igår. Till en plats som det tog mig år att hitta och byta till. Det senaste året har inneburit förberedelser, rensning, sortering med regelbundna promenader med min kära vän Dramaten -till miljöstationer, loppmarknader, insamlingar och diverse. Månader innan jag visste datum för flytten började jag packa. I vrårna stod det väskor och lådor. (Man samlar på sig under ett 72-årigt liv.) Till slut kunde jag skriva definitivt kontrakt. Lyckan log. Och jag fortsatte energiskt och upprymd att förbereda mig. Barnen erbjöd sig att hjälpa till när det blev dags för själva flytten den sista mars, vi tog även en förberedande biltur i februari med gamla möbler till miljöstationen. Jag var på gång!
Då hände plötsligt något i världen.
Det som från början av svenska myndigheter förklarats som en begränsad spridning av ett nytt virus och som inte alls skulle drabba oss här särskilt hårt, det utvecklades på kort tid till en allvarlig pandemi. Myndigheternas förklaring stämde inte. Tryggheten var som bortblåst. Nu skulle man akta sig. Viruset var farligt och dödligt, speciellt för äldre människor. Jag, en 70-plus osv, måste isolera mig, så informerade man. Corona hette det dödliga viruset. Vilket opassande namn på en hemsk farsot. Jag gav det ett latinskt namn, virus crudelitatis, grymhetens virus.
En bit in i mars ökade antalet svårt sjuka och döda av viruset dramatiskt i vårt land och därmed rädslan. Jag minns hur jag började oroa mig för allt som skulle kunna spoliera hela flytten. Vad händer om flyttkillarna blir sjuka, tvingas lämna återbud, vad händer om jag insjuknar, vart ska jag ta vägen om jag inte hinner komma på plats? Min lägenhet var ju uppsagd. Om jag hamnar på sjukhus? Vad gör jag med flyttgodset? Jag kände mig maktlös, kunde bara finna mig i läget genom att ångestfyllt följa de rekommendationer som nu framfördes från Folkhälsomyndigheten. Jag slutade åka buss, träffade inte barn och barnbarn, gick inte i affärer, undvek så gott som alla mänskliga nära kontakter, aktiviteter och evenemang. Att jag måste förbereda allting ensam, utan hjälp av barnen, vilket ju var tänkt från början, det stod klart för mig, och oron tilltog. Skulle jag klara av det ensam? Medierna överöste oss med sjukdomsrapporter och skräckhistorier dagarna i ända; fler och fler allvarligt insjuknade, dödsfall som steg kraftigt, en sjukvårdsapparat som gick på knäna. Det hände att jag kände på pannan, hm var jag inte lite varm…kollade temperaturen, hostan på morgonen… Var det inte någon som kommit för nära, hostat på mig på mina promenader kanhända? Smittad? Och barnen, de fyra barnbarnen? Vi höll kontakterna på avstånd utomhus, men mestadels via telefon, med många oroliga frågor om våra aktuella hälsolägen. Men ingen närkontakt, inga kramar – det allra värsta.
När knappt två veckor återstod innan flyttdagen ringde jag full av oro min sedan länge inbokade flyttfirma – och fick lugnande besked. Alla var friska! Och så även jag. Vi kunde bestämma hur vi skulle gå till väga på flyttdagen den sista mars. Jag, en 70-plussare med diverse bakomliggande åkommor, måste undvika att träffa dem live. Restriktionerna blev ännu viktigare. Jag ville ju klara mig och få uppleva mitt nya hem. Ingen assistans från mina annars så hjälpsamma barn. Strikt distans till gamla mamma. Våra säkerhetsåtgärder. Men de överlämnade välbehövliga kartonger utanför min dörr, vilka jag sen kunde fylla till bredden. Jag arbetade intensivt, försökte förtränga tröttheten och ångesten. Vila var inte att tänka på om jag skulle hinna sortera färdigt, rensa och packa. Måtte jag hålla mig frisk, var min ständiga tanke.
Men igår gick alltså flytten av stapeln. Varken jag eller flyttkillarna hade drabbats av crudelitatisviruset fram till nu. Tidigt flyttdagens morgon gick jag (buss var inte att tänka på) med min fullastade Dramaten i en välkomnande vårsol till min nya bostad, i god tid innan flyttfirman skulle komma och göra det slutliga tunga jobbet i min gamla lägenhet för att sen sköta transporten. Jag skulle hålla mig undan.
Igår kväll kunde jag lägga mig i min gamla säng i min nya lägenhet. Omgiven av ett nerpackat hem. Fortfarande frisk. Tack gode Gud!
Mitt bohag är alltså på plats, husgeråd placerade på sina ställen i mitt nya kök och kylskåpet fyllt med onlinebeställd och hemlevererad mat. Så fin service.
*
Jag stiger upp, hittar min gamla kära morgonrock i röran och går ut i köket. Där ordnar jag med min första frukost här. Aldrig har kaffet smakat så gott som idag. Jag slappnar av, är ju på plats, och
f r i s k tänker jag om och om igen. Jag går runt och granskar mina 80 kartonger. Snart ska deras innehåll börja utplaceras i lägenheten av mig, en isolerad, ensam. Ingen kan hjälpa till, ingen får ju komma in hit i dessa tider.
Det får ta sin tid, tänker jag. Och om jag blir sjuk, har jag i alla fall ett hem nu, att vara sjuk i… Jag ber en bön om goda tider.
Plötsligt upptäcker jag en gammal skylt i röran, från min studentdag. Milde tid! Jag ler, glömmer coronahot och ensamhet, hemfaller en stund åt nostalgisk melankoli. Orden på skylten känns förpliktigande, uppfordrande. Ger lite kraft, intalar jag mig och känner ångesten omvandlas till skaparkraft och energi. Framåtanda.
Gunilla klarade det med Glans, står det på skylten.
Gunilla Glans