2020 i början av januari hör vi talas om det som skulle bli Pandemin. I Kina blir många sjuka, och de sprider sig sedan som en löpeld över världen. I Sverige så har vi ett halvår innan flyttat in på ett boende för sextiofem plus i Stockholmsområdet Axelsberg. Det verkar vara bra, men långa korridorer gör att det liknar ett långvårdsboende, men en del är friska och det arrangeras fika och bingo mm för de som vill. Men under februari blir det mer och mer nedstängt , de äldre vågar sig inte ut ur sina lägenheter. Vi beställer mat och hämtar från affären. Jag har munskydd och handskar då jag måste gå in i en affär. Det går några veckor, ambulanserna frekventerar seniorboendet ofta, de är många som blir sjuka, och de anställda i olika Hemtjänster har dålig eller ingen kunskap i hur man tar hand om sig själv och de äldre och sjuka. Vilket resulterar i att vi ofta möts av slängda handskar, munskydd ute i korridoren eller utanför huset. Vi anmäler det, men ingen av Hemtjänsterna som arbetar i huset vill tro att de är just deras Hemtjänst som inte förstår vikten av att skydda sig själva och andra.
Vi känner att vi kan inte vara inne, utan vi går ut en sväng var dag, och får se när snön försvinner, de första vårblommorna, höra vårens första fåglar. Med kaffekorgen ger vi oss ut varenda dag i ur och skur och bara njuter. På äldreboendet blir det allt tystare, man ser bara de anställda svisha förbi ibland. Det känns tyngre och tyngre att bo där. Mer som ett dödshus istället för ett sextiofemplusboende. Vi vill inte stanna kvar där. Vi ser oss omkring och är aktiva sökare till ett nytt boende. Vi får tacka nej till sommarens vistelse i Visby, men istället bokar vi in oss på ett litet hotell en timmes bilresa från Stockholm. Enda gästerna, vi har det kungligt, och njuter av vårens alla dofter, stannar några extra dygn och bara njuter.
Efter det så bokar vi ett annat hotell nära Stockholm och likadant där, inga gäster, toppenservice och vi njuter av promenader och mat. Tredje gången bor vi på ett slott utanför Stockholm en helg. Vi är enda gästerna i hela flygeln, vi hämtar färdiga frukostpåsar från slottet och likadant till middag, en härlig och fräsch sallad med bröd och dricka hämtar vi och njuter hela helgen av det vackra vädret och stillheten.
Sammanlagt reser vi ut och bor på olika hotell fem gånger under denna coronasommar2020. Vi är mest ensamma och blir så väl mottagna som aldrig förr.
Åker vi någon enstaka gång mitt i sommaren tunnelbana eller buss så använder vi naturligtvis munskydd och handskar.
Helt plötsligt får vi erbjudande om en lägenhet i Kalmar, inget boende för äldre utan en vanlig hyreslägenhet, och vi slår till direkt, och den första september går flyttbilen de fyrtio milen, och vi kliver in i den lägenhet som vi hyrt. En härlig stor trea på nedre botten, med cirka tio minuters gångväg till centrum. Efter att ha möblerat, fixat, slängt, kört till olika affärer som tar emot gamla saker, så fick vi som vi vill ha det. Vi njuter av den vackra sensommaren och går ut och fikar varje dag. Tar bilen över till Öland, med kaffekorg och sitter och njuter vid havet. Med den här berättelsen vill jag delge andra att det som skulle kunna ha blivit så hemskt förbyttes till det mysigaste halvåret i vårt liv. Vi är sjuttioett respektive sjuttiosex år unga. Gunila Lindblom