Historia på fyllda hyllor
Det ringer på dörren. Jag öppnar och hör sonens glada- ”Hej mamma”. Drar mig raskt tillbaka. Han langar in två kassar med veckans mat. Vi vinkar till varandra och han tar hissen ner. Det är veckans stora stund: kontakten med en livs levande och glad person! Annars blir det mest mail och sms. Bra så, när man är en i den stora riskgruppen. Men något fattas. Något som behöver bli gjort, eller rättare sagt skulle ha blivit gjort under årens lopp.
Första försöket: Papper och trycksaker ligger i högar, vart jag än ser. Hur ska jag bli av med allt detta? Det var något att ta del av när livet var ungt, nåja, yngre än det är nu, i alla fall. Varför tänkte jag inte på att det som var viktigt då skulle bli en börda på gamla da´r. Högarna av papper i mappar, som ser så ordentliga ut, har ingenting annat att säga till någon annan än dig, nu. Men du läser namn och ärenden och säger nästan hej till avsändaren. Du ser vänner och hör diskussioner. En slags samvaro, det också, innan papper efter papper går till korgen för att sen gå till återvinning för att bli något helt annat.
Hur ska jag klara detta? Svaret är ett stort frågetecken och för att lätta på trycket från det, byter jag plats och tar mig till källarutrymmet. Där finns gömda ting som av någon anledning hängt med i flyttande från barn- och ungdomstid. En del av allt bråte ligger invirat i gulnat tidningspapper som rullat ihop sig i lådor av olika slag. Jag rullar upp ett par sidor av en DN-tidning, som gick till tryck i januari 1943. Där kan man läsa om Himlaspelet som film på Röda Kvarn. Man får också veta att De dog med stövlarna på kan ses på China, att Skansen ordnar Trettondagsbal på Högloftet och att det blir Skådespelarnas Julgransplundring i Stadshuset till förmån främst för norska och norrländska barn.
Det vill till ett gott minnen för att svara på frågan om hur och när saker och ting från för länge sedan har kommit hit och när. Jag grubblar och tänker, men har inte kommit fram till ett vettigt svar när första dagen i källaren tar slut. Men ensam har jag inte varit. Bilder av gamla och unga, som varit mig nära,, har visar sig för inre ögat. Och jag har småpratat med dem alla om ett och annat.
Först papper, sen källarlådor. Vad är det mer? Böcker? Men nej, det är för svårt. De flesta av dem har blivit en del av minn egen historia. Många är de och ofta tunga. Vad göra? När jag funderat på det och inte kommit till beslut öppnar jag dörrarna till köksskåpen och lådorna där. Står plötslig framför tre generationers berättelse i form av koppar och fat, glas, gafflar, knivar och och skedar, vaser och prydnadsföremål. Visst har jag sett allt detta mer än många gånger men aldrig sett det som jag ser det nu. Jag kopplar minnesbilder av personer, snälla eller stränga, till kökets utrustning och hör förmaningar om att man ska vara rädd om det mesta. Något kan ju komma till användning någon gång.
Slita och slänga, det fanns inte på kartan förrän in på 60-talet. Särskilt inte på hälften av 40-talet, av känd anledning. Och det var självklart för många familjer att barnen skulle ta över det som köpts dyrt med pengar som idogt arbetats ihop. Nysilverskedar och även onkels systers väninnas handmålade kaffeservis som aldrig varit i bruk, kunde bli arvegods.
Förmodligen har jag djupa rötter i sparsamhetens jord. Men nu ska rötterna upp, trots att jag vet att det skulle ha sårat dem som talade vackert om både det ena och andra som varit fynd för dem och borde så bli för all framtid .Glas och porslin får inte kastas.(det låter så illa om de går i kras) de kan lämnas till välgörande ändamål. Det skulle förstås ha blivit gjort under årens lopp, men blev inte av, som så mycket annat.
Bättre sent… en dag med instängd sommarvärme,kan jag konstatera att Innehållet på hyllor och i kökslådor åtminstone har glesnat medan tingen berättat historia.
Mer finns att göra, ja mycket mer, bland annat att ge råd åt dem som är unga nu.
-Stoppa inte undan saker på vinden, i källare eller skåp. Det kan komma en tid då allt det du gömt, gör sig påmint. Det kan göra dig sentimental men får dig nog också att önska att en ande i en gammal flaska ska bli fri och vips se till att hela rasket försvinner i fjärran. Visst kan det hända att du, efter kraftig rensning, undrar vart mormors fina soppslev, eller annat, tagit vägen. Men eventuell ånger väger mindre än lättnaden som åtminstone till hälften tömda hyllor kan ge..
Gudrun Hjelte