MIN CORONA-tid
Sitter här en en lördag i juli och tycker det är trist – jag skulle ha varit på ”skolträff” i Norra Bohuslän. I skolan där jag gick tredje och fjärde klass innan jag började i realskolan i stan.
En av dem som ”stannade kvar” tog initiativ till detta för fyra år sedan – vi har alltså träffats tre gånger tidigare. Ingen klassträff – vi var bara åtta när jag började skolan 1946 – utan alla generationer, fast det har väl varit flest 60+ plus-are! Och det har varit mycket trevligt, spännande att möta dessa kärringar och gubbar – som vi ju blivit. Men vi har känt igen varandra – inte minst när vi tittat på en mängd gamla foton. Vi har varit ett tjugotal som dykt upp varje år. De flesta bor kvar i närområdet, men jag har ju hamnat i den stora staden ca. 20 mil bort. Har sålt bilen för flera år sedan och man skall ju inte åka så långt med kollektivtrafik i dessa tider. Så det blir ingen resa!
Bil ja! Faktiskt saknar jag bilen just nu. Då hade jag kunnat åka ”långt” – i alla fall längre än dit apostlahästarna orkar. Men de har orkat mycket dessa månader – ut varje dag, ibland långa promenader i flera timmar, ibland bara ”runt kvarteret”! För det mesta ensam – men jag ser och hör andra människor! Det är huvudsaken!
Trodde väl aldrig att bilen skulle prioriteras framför buss och spårvagn! När man försöker leva ”klimatsmart”!
Mitt första barnbarnsbarn fyllde ett år i mars. Jag var inbjuden till kalaset men avstod – då kändes det inte rätt. I början av corona-perioden var det så ledsamt att inte kunna se och umgås med nära och kära. Så småningom ”lärde” man sig hur man kunde göra! Jag bor ganska centralt i stan men det finns i alla fall ett litet parkområde med bl.a. trädgårdsmöbler, grill och boulebana (!) som hyresgästerna har tillgång till. Grillfest, kanske? Min idé föll i god jord. Alla nappade!
Så en blåsig och kall majlördag kom femton personer : barn, barnbarn, sambor och lille Arvid! De flesta hade jag inte sett sen Jul! Och Arvid hade ju hunnit bli stor grabb, som något förundrat tittade på gammelfarmor och undrade vad det var för en figur! Vi hade en helt underbar eftermiddag på boulebanan, dit vi flyttade bord och stolar för att det var mest lä där. Det blåste faktiskt ganska rejält! Alla satt invirade i plädar och filtar och huttrade! Kommentarer efteråt – varm dusch och varmt bad – men alla tyckte det var så fint att kunna ses. Och jag själv höll mig på avstånd!
Parken utnyttjades också för styrelsemöten (fem personer med avstånd) i min PRO-förening. Men då satt vi inte på boule-banan! utan på den riktiga uteplatsen med utsikt över stan. Solen sken men litet blåste det förstås!
Min son fyllde år i början av augusti och han fick ett överraskningskalas i present! Gamla mamma (jag), syskon och hans familj med lille Arvid, drygt ett år, som medelpunkt. Kalaset hade vi i Slottsskogen – en fin park som just den dagen verkligen bjöd på ”kalasväder”. Vi hade knytkalas och alla hade sin egen filt! En helt perfekt lördag eftermiddag! Och födelsedagsbarnet njöt av att ”alla” var med! Det var många andra människor i parken förstås, men så vitt jag kunde bedöma höll alla avstånd!
Måste väl erkänna att jag inte lytt Anders Tegnell i alla lägen – jag har åkt kollektivt, jag har handlat själv – men jag har varit mycket försiktig – låtit bussar och spårvagnar passera när det varit litet väl mycket folk . Inte gått in i affärer med viss trängsel.
Men för någon vecka sen´blev jag faktiskt riktigt rädd! Hade promenerat till stan ca. 40 minuter, ”kryssat” med Älvsnabben ca. en timma, snabbhandlat (mjölk och tomater) och tänkte ta bussen hem – 3 hållplatser, 8-10 minuter. Väl medveten om att det var fredag eftermiddag – men jag var trött!
Två bussar fick åka utan mig och en spårvagn! Gick så på en spårvagn där det var ganska gott om sittplatser alldeles vid dörrarna. Men … samtidigt med mig gick två damer på, den ena fick en plats, den andra stod kvar och pratade. Mycket pratsam! Ganska högljudd! Dock inte berusad, som jag uppfattade det. Jag satt ensam på ett två-personers säte och hade tydligt markerat med en kasse att jag också ville sitta ensam. Helt plötsligt drar den högljudda damen ner min kasse på golvet (det kunde ha varit glas i den!) och ”vräker” sig ner. Jag protesterade och sa att jag ville sitt ensam! Bad henne flytta på sig! Men nej då, hon satt kvar och tjattrade på. Jag blev faktiskt rädd och reste mig för att flytta mig. Fick tränga mig förbi ”damen”, hade för avsikt att gå av vagnen men hann inte fram till dörren! Fick dock en ny ensamplats av en vänlig dam som nog såg att jag var rädd! Hoppades att den pratsamma skulle gå av vagnen snart men hon åkte med till samma hållplats (3 hållplatser bort, 7-8 minuter) där jag steg av . När jag kom av vagnen tjoade hon glatt ”heja corona, heja corona”. Jag var livrädd, rusade hem och raka vägen in i duschen där jag stod en bra stund tills jag hade lugnat ner mig !
Lärdom av detta – inte åka buss, inte åka spårvagn, inte gå ut??? Nej!
I min del av stan har man haft senior-promenader hela sommaren. En gång i veckan har 15-20 pensionärer travat runt i glatt samspråk och avslutat med medhavd fika på lämplig plats.! Det har absolut varit veckans höjdpunkt! Så enkelt kan det faktiskt vara att få social kontakt – på föreskrivet avstånd förstås!
Tänk att man också kan få uppleva en spirande förälskelse på gamla dar – det känns overkligt men alldeles underbart! Att träffa någon som man kan prata med i timmar, att få upptäcka många gemensamma intressen och erfarenheter. Samtidigt som man har litet svårt att tro på en kärlek efter 75! Finns den verkligen för mig? Men nog skall man väl ”ta emot” och glädjas åt nuet?
Naturligtvis har det varit jobbigt att inte kunna leva som vanligt, men det har också funnits och finns många möjligheter! Men jag har inte kunnat ta mig till havet för att bada! Får väl börja drömma om nästa sommar?
”Gema”