Coronans år 2020.
Allra första gången som jag hörde nyheten om Corona var på P1 nyheter en eftermiddag i Januari. Min tanke:” Åh så skönt! Det är ju så långt bort. Tur att man bor i Sverige!”Det tycker jag fortfarande efter tiden som gått.
Eftersom inte allt stängdes ner totalt, så kunde jag fortfarande ha kvar min hobby som ”Vinterbadare”. Jag kunde fortsätta att cykla ut till havet och ta ett dopp, vilket blivit så viktigt för mig sedan 12 år tillbaka.
Tyvärr bor mina barn och barnbarn i helt andra delar av landet och därför har de ju inte kunnat t.ex. handla åt mig. Jag funderade ett tag, och sedan tog jag fram en bit av ett gammalt jeanstyg och sydde mig ett personligt munskydd. Ett litet veck för näsan och gummisnoddar för öronen som jag nitade fast med häftapparat. Ett band på sidornas nederkant att knytas bak, sydde jag också på. Perfekt! På händerna trädde jag riktigt tunna plasthandskar, och så gick jag till affären. Och vad hände? Jo, jag behövde bara visa mig, så höll alla kunder omkring mig avstånd. De trodde nog att jag var sjuk. Ja, så har jag gjort och dessutom gett bort några skydd till vänner.
Då jag alltid tyckt om att laga mat och baka, har jag kollat gamla recept och det har blivit både nyttigt bröd och tårta. Fastlagsbullar blev det också, när det var den tiden. Ingen att bjuda? Ge bort går också bra.
Jag har säkert inte stickat på de senaste 10 åren, men nu köpte jag garn och har stickat 18 par enkla sockor till fötterna, när man lägger sig med kalla sådana. Mina 3 pojkar med fruar och 10 barnbarn har alla fått var sitt par. Resten som present till vänner. Blev väldigt omtyckt och jag blev så glad och fortsätter att sticka sockor i alla möjliga färgsammansättningar. Inget par är likadant. Ibland sätter jag mig också vid symaskinen. Jag har alltid gillat att sy egna kläder till både vardag och fest. Numera behöver man ju inget, och det blir då oftast något som man ändrar eller hjälper någon med. Det är också svårare att trä nålen, då synen inte är vad den varit. Men med extra lampa och förstoringsglas går det, tack o lov.
Och så en sak till, det för mig det viktigaste: Att sitta vid datorn och skriva. Jag får numera kalla mig ”Författare” för jag har skrivit 3 memoarer, 4 romaner, 1 barnbok med egna teckningar och 2 diktböcker. Alla böckerna kom ju till före Corona-tiden. Nu blir det mest kåserier för vår tidning TA.
Allt detta kanske låter som skryt, men det är ju min stora hobby och den har räddat mig under denna för oss alla så svåra tid. Visst är det ofta riktigt tråkigt, men då lyssnar jag på musik och det gör mig alltid litet gladare, så att jag kan hitta på något nytt. Och att prata i telefon med mina kära är det allra bästa.
Gabriella Ekberg
”Corona”
Hon sprang nedför trappan för att titta,
om hon någon ”Corona-virus” kunde hitta.
Vad var det man pratade som,
skulle komma om,
alla på jorden skulle detta virus få?
Var det helt gratis? Skulle det oss alla nå?
Hon stod i dörren och det var kallt.
Vem kunde hon fråga, hon ville veta allt.
Men mamma och pappa hade redan gått,
för jobben väntade, som de sen länge fått.
Och storebror han klädde sig på
för att snart efter ”Colan” till skolan gå
Tösen står kvar, och det känns kallt.
Var detta det enda, var detta allt?
Var kunde hon hitta någon som visste.
Hon ville ju inte om ”Corona” gå miste.
Med tunga små steg, lilla tösen går in.
Hon får dock ingen ro i sitt sinn.
Brodern hon frågar, som ännu hemma finns.
Han skakar sitt huvud:” Vad är det du minns?”
Hon svarar: ” Jag vill också en ”Corona-virus” vinna,
Kan du hjälpa mig att någon finna?”
”Lilla toka, du har inte förstått något alls
”Corona-virus” kan bli en långvarig vals
Som jag hoppas du INTE får
För då du riktigt dåligt mår.”
Så tar han sin ryggsäck och går ut.
Men tösens funderingar tar inte slut
Hos dagmamman hon frågar igen
”Fundera inte mera, lilla vän!
Snart får vi alla veta, vem som står i tur,
och kanske sättas i en avskild bur.”
Det blir för svårt för tösen att förstå.
Ut till den vita snön vill hon nu gå.
Uti en flinga gnistrande som kristall
Hon kanske hittar en ”Corona” i alla fall.