Människosläktet har med varierande tidsskillnader råkat ut för pandomier dsv. smittosamma farsoter som spritt död och förödelse runt om vårt klot. De största och mest förödande som vi känner till är digerdöden under trettonhundratalet som ledde till 75 miljoner döda. Spanska sjukan under åren 1918-20 gav upphov till 50 miljoner döda. Min farfar, Anton Burstrand var ett av offren medan hans hustru, Eva Karolina Burstrand, levde tills hon var över åttio år. Åke Lundgren, författare från Kusmark nära Skellefteå och ännu inte lika känd som sina föregångare från mitt hemlän Västerbotten, Sara Lidman, Torgny Lindgren och PeO Enqvist, har skrivit i ett par av sina böcker om hur denna epidemi spred sig bland befolkningen. Han berättar bland annat om hur en inlandsbo på väg hem bestämmer sig för att köra förbi skogskojan där ett antal skogshuggare bor varav en är hans son. När han kommer fram till kojan möts han av en skräckinjagande syn; Inne i kojan råder vinterklimat. Samtliga huggare ligger i sina sängar, döda och stelfrusna. Det enda han kan göra är att lasta de döda kropparna på släden och köra ned till kyrkbyn
Vi har ännu inte sett slutet på den nu pågående pandominen. Det vi vet är att det samhälle som drabbades av spanska sjukan såg helt annorlunda ut än dagens. Dåtidens kommunikation med omvärlden skedde med hjälp av ortstidningen som i vårt fall var Norra Västerbotten. Jag kommer ihåg vilken sensation det var när jag som barn fick uppleva att min far kom hem med en brun kartong som innehöll en brun låda med ett litet fönster och två rattar. Det var vår första radioapparat. Efter start kunde lådan leverera lådan både tal och musik – en sensation för dåtidens människor – både gamla och unga, som för första gången fick uppleva ljudradions möjligheter.
När det gäller den nu pågående pandominen matas vi dagligen med information om hur den utvecklas lokalt inom landet men även vad som händer i den övriga Världen. Vi får också dagligen råd hur vi ska om möjligt undvika att bli smittade. Det innebär bland annat att normal kontakt med grannar, vänner och släkt har reducerats till ett minimum.
Vi får trösta oss med att använda de tekniska hjälpmedel som står till buds, dvs telefon, mail, facetime etc som fungerar oavsett avstånd. På detta sätt kan vi nå nära och kära
Myndigheter runt om i Världen gör vad man kan för att minska riskerna för spridning av pandominen. Tyvärr leder detta till att Världsekonomin stagnerar och ger upphov till ökad arbetslöshet.
Det sista vi gör är att tappa hoppet. Om man är optimist kan man hoppas på att vetenskapsmännen snart lyckas finna ett vaccsin som biter på Coronoran.
Låt oss hålla tummarna!
Folke Burstrand 93 år