Coronans år 2020
PALLKRAGAR OCH (O-)RENT VATTEN
eller: Tystnaden från strömmen
Redan? När jag öppnade ögonen såg jag klockan. Tjugo i elva – det borde ha varit långt framskriden eftermiddag. ”Vi berättar sen”, sa dom och rullade ut mig ur operationsrummet.
24 mars skulle jag bytt höftprotes efter att den befintliga hoppat ur tre gånger (luxerat). Insidan såg dock inte ut som ortopeden trott, så de tog nya prover och sydde igen. Om det INTE fanns bakterier skulle jag opereras igen veckan efter. Det fanns det inte, men coronan kom i vägen och jag väntar alltså än.
Maken och jag hade veckan innan – efter flera års sökande – hittat det fritidshus som vi sedan fick tillgång till strax före midsommar. Fullt modernt åretrunthus med bastu och diskmaskin. – A view to die for, som dom säger i teve-programmet Escape to the country; världen öppnar sig ner mot älven och Västfjället, alldeles lagom många goda grannar och total avsaknad av ljud från tät motortrafik.
Det nybyggda huset visade sig dock inte vara helt komplett. Den nyborrade brunnen bidrog med jolmigt/lerigt vatten när vi flyttade in. Bara en tidsfråga, efter några veckor brukar vatten klarna fick vi veta. Hur vi skulle gå till väga fanns det många bud om, någon sa att vi skulle tömma brunnen med jämna mellanrum, någon sa att vi inte skulle tömma. Vi skulle tömma direkt från pumphuset eller bara inne i huset. Allt eftersom dagarna och veckorna gick började vi tvivla på om det fanns tillräckligt med vatten; trycket var väldigt ojämnt och det tog onekligen slut väldigt fort. En dag konstaterades att förmodligen var pumpen paj och då – efter många kontakter där säljaren fått bilder på olika grader av lortighet – kom pumpföretaget. Pumpen hade gått baklänges och bedömningen blev att det fanns för lite vatten. De borrade nu till dubbla djupet och så startade allt omigen. Lortigt vatten, tömma/inte tömma, ute/inne. Efter ytterligare några veckor monterades ett filter in som satte igen på en gång. Just nu är vattenprover inlämnade vars resultat blir grund för eventuellt beslut om nytt borrhål.
Under tre månader har vi alltså fyllt bilen med rent vatten hemifrån i dunkar och petflaskor (då jag inte kan lyfta tungt). Vare sig diskmaskin eller varmvatten har gått att koppla in på grund av avlagringarna i vattnet och vi har antingen duschat hemma eller i säljarens uthyrningsstuga 150 m från huset. Ja, under några dygn (när vattnet tog slut) gick vi även på toa där. Vi har levt campingliv (som vi definitivt trodde vi var färdiga med…) i vårt 80 kvadratmeter sprillans nya hus.
Pandemin sägs bland annat ha inneburit att många funderat över vad som är viktigt i livet. För oss är det ingen som helst tvekan om vad som är en av livets allra viktigaste väsentligheter. Vatten. Rent vatten.
Men vi har stretat på. Planerat, putsat upp den gamla köksmöbeln, sytt gardiner och tagit med saker som legat i garaget eller i nån garderob och som nu får ett nytt liv. Viasat, värmepump och belysning har kopplats in. Vi har åkt till stan och riskgruppshandlat före klockan 08.00. Vi har köpt möbler, hämtat och lastat dem från affärernas lager och sedan lossat, burit in och monterat ihop. Det vill säga: maken har gjort allt detta. Jag har stått bredvid och oroat mig för honom, varit orolig för att höften skulle hoppa ur igen och klivit snett när jag ändå provat ”hjälpa till” med lite tyngre, praktiska sysslor. Jag har lagat mat och hittat allt listigare rutiner för hur man bäst diskar med ömsom halvlortigt och ömsom rent vatten. Med viss regelbundenhet har frustrationen över alla turer med vattnet gjort att vi återgått till mer primitiva sätt att (re-)agera. Själv har jag blivit arg! Ibland väldigt arg! Kanske i synnerhet de dagar kroppen skrikit som mest.
Makens frustration har – även denna gång – använts till att göra vackert ute. Han har skottat grus, grävt, krattat, kapat ner murkna träd och huggit ved. Han har målat pallkragar, kört dom till stugan, satt upp dem och fyllt dem med växter han grävt upp hemma. Ambitionen är naturtomt med inslag av perenna buskar som klarar närheten till fjällen. Sedan har han åkt hem och klippt häcken och gräsmattan och skött de odlingar som är grunden för det han flyttat. Han har plockat bär och hunnit en sväng ut i svampskogen och nu jagar han älg. Han har retat upp sig på allt merjobb som vattendebaclet inneburit, funderat över vad vi ska begära som kompensation men även han har på djupet börjat uppskatta avsaknaden av de trafikljud som stört mig hemma under så många år.
Pandemin har även för oss medfört att sociala aktiviteter och umgänge inte existerat. I grunden passar ensamliv oss båda bra för det mesta, men saknaden efter älsklingarna hade gjort än mer ont om de inte till sist kommit upp från huvudstaden några dagar innan skolstart. För mig skulle nog pandemin inneburit – om vi inte hade köpt fritidshuset – att kroppens ickefungerande fått än större betydelse för det totala varandet. Och då är frågan om han stått ut, han som trots allt funnits i mitt liv i snart 43 år.
Tack vare pallkragarna och trots vattnet börjar det bli rätt trivsamt i och vid fritidshuset. Älvens vatten glittrar, dimslöjor rör sig över Västfjället och blicken dras till de svanfamiljer som syns och hörs på sin påbörjade flyttresa söderut.
Vilken månad som helst får vi rent vatten i huset. Under tiden rör sig vattnet i strömmen som om ingenting hänt och ”tystnaden” därifrån ger viss ro. Tack och lov och trots allt.
Ewa Jonsson Frösön