Söderhamn, Grundvik 2020-09-27
Dagbok från min tuffa sjukresa
Onsdag 29 januari vaknade jag med halsont. Min man Anders hade varit förkyld tidigare i januari och piggat på sig. Det var för mig början på en långdragen förkylning som bara tog om så snart jag började känna mig bättre. Men jag höll mig på benen och tänkte att det var bra att jag inte blev liggande och kanske skulle dra på mig en lunginflammation. Tur jag inte visste då vad som komma skulle! Februari gick och mars kom. Fortfarande förkyld och hängig, jag avbokade diverse engagemang som bland annat yoga och körövning. Trist men nödvändigt.
Onsdag 18 mars började jag känna mig sämre. Konserten i Sandarne kyrka med min kör blev inställd. Det kändes inte fel för min del, jag hade ändå inte orkat medverka. Vaknade med frossa natten till torsdag. Feber och klen. Ringde hälsocentralen och läkaren misstänkte att jag kunde vara Coronasmittad. Blev jag sämre fick jag höra av mig igen. Och sämre blev jag.
Fredag 20 mars hade jag 39,6 i feber på morgonen. Orkade knappt få i mig något ätbart. Ringde hälsocentralen igen och en annan läkare ringde sedan upp och ställde frågor. Jag fick komma till luftvägsmottagningen senare på eftermiddagen. Maken skjutsade mig och där skulle jag stanna kvar i bilen tills jag blev hämtad.
När jag strax fick komma in möttes jag av helt skyddsklädda sköterskor. Det togs prover och sedan kom läkaren som också naturligtvis var skyddsklädd med visir och allt. Jag var riktigt sjuk, hade jättehög sänka så man ringde ambulans och berättade att jag skulle till Gävle sjukhus. Anders fick åka hem snabbt och i all hast plocka ihop lite övernattningssaker åt mig med hjälp från mig via telefon. Inte lätt för honom att hitta allsköns krämer själv!
Ambulansen kom iväg tidig kväll och körde mig direkt till infektionsmottagningen.
Där slussades jag in och blev mött av nya ”rymdklädda” sköterskor, både manliga och kvinnliga. Nya prover skulle tas, bland annat för Covid-19 och blododlingar. Det blev en utmaning för dem att tappa blod från mig. Jag släppte ifrån mig kanske hälften av vad de behövde till alla rör som skulle odlas. Det gick inte att sätta in antibiotika intravenöst den kvällen, det fick anstå till morgonen därpå. Jag var ganska uttorkad.
Senare på kvällen fick jag ett par smörgåsar och kaffe. Fick i mig lite grand. Var mest törstig. Klockan blev fram på natten innan jag kom någorlunda till ro. Visste inte hur jag skulle ligga, eftersom det gjorde ont på tre ställen på vänster sida när jag andades. Sömnen blev det si och så med, vaken mest hela natten.
Så blev det lördag 21 mars och nu sattes antibiotika in. Var väl inte helt problemfritt att sticka nu heller, men jag minns inte allt från infektion där jag fick ligga och vänta på svar på Covid-provet. Senare på eftermiddagen kom beskedet att provet var negativt. Då blev jag genast flyttad till lungmottagningen och ett dubbelrum som jag fick dela med en man. Vägg i vägg var ett till dubbelrum där två kvinnor låg; en av dem med torrhosta.
Söndag 22 mars fick jag träffa en av flera läkare på avdelningen. Han berättade att jag hade 511 i sänka när jag kom in på fredag kväll! Han pratade en lång stund med mig och berättade om behandlingen och att jag skulle bli kvar några dagar. Jag kände mig lättad, ville för allt i världen inte åka hem så länge jag kände mig så sjuk och klen. Sedan blev jag skjutsad i rullstol till röntgen. På vägen tillbaka var jag helt slut och bara grät. Så ynklig jag kände mig! Jag hade en kraftig lunginflammation på vänster lunga. Höger lunga helt frisk som tur var! Det var tillräckligt tufft ändå.
Man kollade feber, blodtryck och syresättning flera gånger per dygn. Jag fick ligga med syrgas ett par dagar eftersom jag hade dålig syresättning. Fyra liter till att börja med och det pyste och väsnades så inte ens öronpropparna hjälpte att stänga ute ljudet! Efter någon dag sänkte man dosen till två liter och då hördes det knappt. Febern höll i sig, låg strax under 39 och det var bara att be om Alvedon. Maten smakade inget vidare, frukosten var ok. Jag hade ingen aptit, men jag drack mycket och de servade mig med Ramlösa flera gånger om dagen. Så gott!
Tisdag 24 mars kom ett läkarteam in och gjorde ett ultraljud på mina lungor. Jag hade en spegel på sängbordet och passade på att själv titta hur det såg ut på skärmen. Det syntes tydlig skillnad på lungorna. Jag förstod ju inte alla termer som överläkaren pratade om, men det var intressant att se hur infekterad min vänstra lunga var. Ett ganska stort runt område fullt med runda fläckar till skillnad från höger lunga som var helt ren och slät.
Onsdag 25 mars på läkarronden fick jag beskedet att jag skulle bli utskriven nästa dag och få åka hem. Värdena hade stadigt sjunkit. Min nya rumskamrat däremot hade en operation i Uppsala att vänta och efter röntgen visade det sig att hennes hjärntumör vuxit. Hon fick åka samma eftermiddag direkt till Uppsala Akademiska. Den kvällen och natten var jag ensam i rummet. Tänkte mycket på henne och hoppades att det skulle gå bra.
Torsdag 26 mars kände jag mig lite bättre och orkade klä mig i mina egna kläder. Åkte sjuktaxi hem i sällskap med chaufför och två andra personer. Det var jätteskönt att komma hem till Anders även om jag var långtifrån frisk. Och efter ett par dagar kände jag mig sämre igen. Helgen passerade och febern höll i sig.
Tisdag 31 mars ringde jag till lungmottagningen och berättade att jag inte mådde bra. Läkaren ringde på eftermiddagen och berättade att de på söndagen, två dagar tidigare, hade upptäckt två Coronasmittade på avdelningen där jag varit inlagd. Så jag var med största sannolikhet smittad. Fick åka ner till infektionsmottagningen samma eftermiddag och ta nya Covid-prover och blodprover. Bara att ta ett djupt andetag och låta dem göra jobbet! Ingen angenäm upplevelse med prov i halsen och näsan! 🙁
Torsdag 2 april blev jag uppringd igen av läkaren. Provet var positivt! Jag reagerade inte så kraftigt på svaret. Tyckte att lunginflammationen var tuffare att kämpa med. Fick restriktioner med karantän. Efter ett par dagar började Anders känna sig klen. Fick frossa och feber och mådde inget vidare. Han blev naturligtvis smittad av mig! Men efter bara några dagar var han feberfri. Jag fick däremot vänta till påskhelgen innan febern gav upp.
Långfredag 10 april visade febertermometern 37,1. Vilken underbar känsla att vakna feberfri!
Jag hade äntligen besegrat Coronan och lunginflammationen, även om det skulle ta ett tag innan jag blev helt friskförklarad. Ny röntgen om några veckor och det blev ytterligare en röntgen här hemma innan jag i början av juli fick telefonbesked att lungan äntligen var helt frisk!
Idag är det den 27 september och jag har nyligen tagit prov och har konstaterat antikroppar.
Glad och tacksam för fantastisk vård på Gävle sjukhus. Alla nära och kära, familj och vänner som hörde av sig när jag var sjuk. Ibland är jag lite trött och har mindre ork, men är i stort sett återställd. Alla har inte haft samma tur. Jag känner mig lyckligt lottad!
Ewa Ahlman Wallén