Den frusna sorgen.
” Hej, jag ringde precis, det skulle finnas en affisch till mig här ”
” Affisch, hur var namnet”?
” Eva Berglund”
” Jag skall ringa och kolla ”
” Du var snabb, den kommer snart”
En kvinna kom emot mig, hon lämnade över affischen. Jag hann se att den var turkos, min favoritfärg. Rullade ihop den, en a4 storlek och stoppade den snabbt i väskan.
När jag kom ut på gatan kunde jag inte hålla mig längre. Smög mig in i en portgång, tog upp affischen och läste.
” Lördagen den 28/3 kl. 14-15.30 ”
Bokpresentation.
” Nyfiken, med glimten i ögat, ömsom av barnets glädje ömsom av barnets rädsla för att bli trampad på. Först i vuxen ålder förstod jag att min världsbild måste skrivas om. Min berättelse för att bli fri ifrån obefogad skuld. För att få vara i det vackra, sköra, värdefulla enkla”
Om två veckor skulle jag hålla min bok i handen.
Jag fyllde 70 i oktober 2019, firade min födelsedag med döttrarna med respektive familj på Gotland. Fantastiska dagar, solen sken ifrån en klarblå himmel. Mina käraste, mina döttrar och mina tre barnbarn fanns här tillsammans med mig.
Den här våren skulle bli alldeles speciell.
Även P4 Stockholm hade bokat in en intervju, den 2 april, jag skulle få berätta om min nya bok.
Den 21 mars 2020 skriver en journalist i en morgontidning.
” På sju sekunder blev jag stämplad som uråldrig”
Sedan några dagar tillbaka hade jag nästan inte vågat gå upp ur sängen. Det hade kommit ett virus ”Corona”. Min 70 årsdag innebar nu att jag tillhörde en riskgrupp.
Vad höll på att hända? Kunde det verkligen vara så farligt, det kom rapporter ifrån Kina. Det var ju så långt ifrån Sverige.
Det bekräftas att en person har dött av det nya viruset i Sverige. Jag kände mig osäker och rädd, riskgrupp, informationen var tydlig med att jag skulle stanna hemma, få hjälp med inköp.
Det slår till i brevlådan, en avi ifrån Post nord, min bok fanns nu att hämta på Tobaksaffären på St: Eriksgatan.
Istället för att bli glad, jag hade väntat på den här dagen, kände jag som om jag var i en bubbla. Just nu stängde jag av alla motstridiga känslor, rädslan tog över, tänk om jag skulle drabbas av Coronaviruset. Folkhälsoinstitutet rekommenderar att jag som 70åring ska stanna hemma.
Dottern ringer, lugnar mig, ”gå dit du, kolla så att det inte är många människor, håll avstånd”.
Smyger upp längs med Kronobergsgatan, känner mig skyldig.
Väl framme Vid Post Nord blir jag helt paralyserad, då jag möts av en lång kö.
Jag har en kärra med mig, hänger över den som en käpp för att hålla mig upprätt. Det här går inte, kluster hinner jag tänka. Det här är ju ett kluster. Hade hört på radion att smittan kommer via kluster.
Vet inte hur länge jag står där, kön försvinner och jag smyger mig in, tacksam över killen som hjälper mig att få upp böckerna på kärran.
Stänger av känslorna som väller upp igen, hasar mig fram.
Sätter nyckeln i låset, tvättar händerna.
Hämtar en kniv, sätter mig på golvet, skär omsorgsfullt bort tejpen.
Kikar ned i lådan, lyfter upp boken, tårarna väller fram.
I handen håller jag mig själv som femåring, framsidan täcks av mig som barn, ett svartvitt foto.
Jag gick ett 12 stegsprogram i Hedvig Eleonora församling – en självhjälpsgrupp för livsutveckling. Den gruppen och terapi hjälpte mig igenom min frusna sorg.
Vilar i det nu när jag sitter ensam här på golvet. Tänker på att de tolvstegen gav trygghet och struktur till boken, ramade in texten.
Skickar en tacksamhet till de människor som hjälpt mig att göra den här boken möjlig.
Kan inte sluta gråta, boken finns nu.
Det kommer mejl och sms.
Ämne: Inställt program
Skickat: den 17 mars 2020 09:27
”Vi måste tyvärr meddela att ditt författarprogram kommer att ställas in. Kulturförvaltning har bestämt att alla program ställs in from idag tom den sista april. I nuläget kan vi heller inte boka in aktiviteter längre fram.”
” Vad gäller intervju med p4 måste tiden hållas öppen, Corona nyheter måste gå först”.
Det har ännu inte blivit någon intervju vare sig på biblioteket eller på P4.
Jag är tacksam för fina recensioner av boken. Om den kommer skapa debatt får tiden utvisa.
Inom mig växer längtan att pandemin skall klinga av.
Längtan efter att kunna komma loss i en dans på F&S utan rädsla, krama om mina barnbarn, leka. Åka till Norge och besöka äldsta dottern med familj.
Kanske ställa in min biografi i bokhyllan, vila i det vackra ljusa i nuet.
Förstå att sorg inte är skadligt, sorg är sorgligt.
Eva Berglund