Corona – ett virus som finns i Kina, och Kina ligger ju långt bort!
Plötsligt dök det första fallet upp i Sverige! Men lugnt – personen hade ju gått till sjukhus och gick i frivillig karantän. Men vi hörde inte mera något om den personen – blev hen frisk eller…..?
Sedan var det ett faktum. Jag och min man är ”äldre” och ”70+”. Det blev nu ett reellt hot: Skall vi smittas? Skall vi dö snart? Kommer vi att klara oss? Det vet vi inte! Man blev påmind om sin dödlighet!
Barnen sade: Ni får inte gå ut! Vi skall handla åt er! Säg upp Hemtjänsten – stor fara att träffa så många olika personer, som går från hem till hem. Ingen skyddsutrustning.
Jag började fundera på alla saker jag har samlat på mig under ett helt liv. Alla saker som bör gås igenom och kanske slängas. Om jag dör så kommer mina anhöriga få ett digert jobb att gå igenom allt, och de kommer att prata om hur mycket som jag samlat på mig. Ingen bra vision!
Rykten kom från alla håll. Man skall ha munskydd, man skall inte ha munskydd – men det finns inga munskydd att köpa! Apoteken har ingenting, inte ens desinfektionsmedel. Skall man köpa på nätet? Men då måste man ju gå ut, och det får man inte göra! Smitten finns i luften, den finns på metallföremål! Det finns smitta på förpackningarna från affärerna. Skall man tvätta varenda förpackning? Toalettsitsen måste vara stängd. Det kan komma smitta under ifrån via vattnet! Denna förmaning kom från en utländsk TV-kanal!
Min dotter kom en gång i veckan och handlade vår mat. Andra småsaker som inte fanns i affären fick jag be om. Det tog några veckor innan mitt barnbarn ringde på dörren, och med 2 meters avstånd och med en förskräckt min, lämnade över den lilla saken som jag ville ha! Aldrig har hon varit så vacker!
När jag tog hissen i mitt hus, så försökte jag hålla andan. Vem har varit där innan och andats? Finns det någon i vårt 7-våningshus som nu är smittad? Skrämmande! Jag började tvätta handtaget på ytterdörren, handtaget vid hissen, alla hissknapparna. Försökte att inte nudda handtag och knappar med mina händer.
Men man kan väl inte bara vara inne? Jag tog långa promenader, inlindad i halsduk om huvudet. Jag såg personers blickar: Går hon ut hon som är så gammal – som är i riskgruppen?
Lite kontanter måste man ha, så jag var ju tvungen att gå till bankomaten i köpcentrum i närheten. Tryckte på knapparna med händerna i handskar. Upptäckte helt plötsligt att jag hade hjärtklappning och kände mig otroligt nervös! Jag utsatte mig ju för smitta eller….?!
Efter några veckor – matbutiken i närheten införde en tid på morgonen för äldre att handla, kl 7 till 8. Det var en bra gest! Och avståndsmarkeringar vid kassorna. Allt var bra. Det som inte var bra var de andra människorna. De går tätt förbi utan att bry sig och de sträcker sig efter varor och trängs. När man påpekar att man vill ha ”avstånd” så tittar de förvånat och lite surt och säger ingenting. Denna attityd har blivit allt värre. Ibland under man om människor har hört talas om Corona-smitta eller inte! Det är ju fortfarande aktuellt men dödligheten har tydligen minskat.
Mina små barnbarn fick jag inte träffa. Det var ledsamt. Efter några månader skrev jag brev till dem och ritade och förklarade. Sedan fick jag nåden att träffa dem – barnen hade varit friska så länge, så deras föräldrar tyckte väl att risken var liten. Jag träffade dem, och allt gick bra. Vi är fortfarande alla friska.
Kommer det en våg av smitta i höst? Och när är ”höst”? Menar de augusti eller november. Efter alla dessa strapatser så känner jag mig knappast klokare, och tillvaron känns osäker! Och döden är en realitet! Skall man ha tur att få leva några år till?
Bästa hälsningar
Elly Dahl