Året 2020.
För var år som går känns det som att tiden rullar på fortare och fortare. När detta år 2020 började, hade jag inte planerat mycket mer än att åka på en charterresa till Kreta med en väninna. Som alla nog förstår, blev den inte av. Visserligen hade jag sett fram emot att få se Knossos under veckan på den grekiska ön, men, för mig får det kanske bli en annan gång. Den planerade resan som inte blev av gör mig inte direkt besviken och ledsen över det.
Det som gör mig riktigt glad, det är mina barnbarn, som är två flickor på tre och sex år. Innan coronaviruset dök upp kunde jag träffa mina kära ibland, men, när ses vi nästa gång? Vi bor ganska långt ifrån varandra, tio mil mellan Strömsund och Östersund. Förut tog jag någon gång en buss till staden, men det gör jag naturligtvis inte nu eftersom jag inte vill riskera att bli smittad av det farliga viruset. Ett annat virus, och av en annan ”sort”, är dataviruset. I denna värld överöses alla av allt som har med data att göra, tyvärr. Jag gillar inte alls denna ”datapandemi”, som blir värre och det värsta att det troligen alltid blir kvar. Men, haha, någon gång skypar jag med mina barnbarn. Då kan vi se varandra på skärmen och prata en stund. Jag tror det är väldigt viktigt att barn och äldre har kontakt med varandra, helst genom att träffas så ofta det går och på det gamla sättet.
För en del personer som måste hålla sig hemma och inte träffa vänner och bekanta kan det bli långsamt och tråkigt. Så är det inte för mig. I hemmet håller jag förstås på med de vanliga hushållssysslorna som matlagning, disk, tvätt, strykning, städning, och så vidare. Egentligen är jag inte så förtjust i det men glad och tacksam över att jag klarar av att utföra de omnämnda sysslorna. Man kan undra varför jag tycker det. Jo, något oplanerat hände för länge sedan.
Den nionde februari 1997 åkte jag och mina två söner, som då var tretton och nio år, från min födelseby i Jämtland och mot Strömsund, orten där vi bodde. Snön öste ner och när vi kom till centralorten Krokom i Krokoms kommun, svängde jag bilen mot Lit för att därifrån komma in på stora vägen mot Strömsund. Något minne av det har jag inte. En lång tid efter den resan fick jag veta av bekanta, vänner och närstående, vad som hände.
Nära byn Litsnäset krockade jag med en lastbil! Tack och lov skadades inte mina söner lika mycket som jag blev. Lastbilen kom på min bil, välte och av min personbil blev det bara skräp. Jag satt fast. En av de första personer som kom till krockstället var en man som i mörkret försökte se hur det var inne i min bil. Där såg han att det var en massa blod som kom bl.a. från min ”avskalade” skalle och min hals hade blivit hoptryckt mellan ratten och ryggsätet. Mannen märkte att jag knappt kunde andas. Han försökte trycka ryggsätet bakåt och lyckades med det. Tack och lov att den mannen hjälpte mig så att jag kunde få i mig luft. Jag brukar säga att jag har en ängel från Krokom. En läkare kom som sövde ner mig och efter en lång timme hade en brandman fått loss mina fötter. Efter det togs jag till Östersunds Sjukhus. Där visades det att det var fyra hack i min översta ryggkota. Det var mycket glassplitter på min ”avskalade” skalle, blod i min ena lunga, sår här och där, o.s.v. och under natten fick jag en hjärnblödning. Dagen därefter flögs jag i helikopter till Umeå Universitetssjukhus. Jag var hela tiden nersövd och var det under de tre veckorna då jag behandlades i Umeå. När en vecka hade gått ringde en läkare till min man och sade att jag hade fått en hjärnblödning till, och en väldigt allvarlig sådan. Man hade satt en mätare på skallen som visade om det var tryck på min hjärna. Läkaren sade att mätaren nu hade gått från 0 till 16, 17 och ifall hjärntrycket kom upp till 20 skulle jag antingen dö eller få turen att överleva. På en journal står det att trycket gick upp till 70 och en läkare sade till min man att det gick upp till 90! Jag opererades direkt. På vänstra sidan av min skalle borrade man några hål och sågade på skallbenet mellan dem. Efter det togs den avsågade skalldelen bort för att ge hjärnan plats ifall den skulle svälla. Nu hade det blivit ett stort hål på min skalle och där var bara några hinnor och skinn på hjärnan. Tiden gick och när det hade gått tre veckor rörde jag på några fingrar och tår och väcktes. Man trodde att jag kanske var lam från fötterna till hakan, men det var jag inte. Jag togs till Östersunds Sjukhus där jag var en vecka, men de dagarna kommer jag inte ihåg. Däremot tiden på Östersunds Rehabiliteringshem där jag var i dryga fyra månader.
Det jag här nu har skrivit om är en förkortning av det jag skrev i min bok ”Olyckan, och vägen tillbaka”.
Efter tiden på sjukhusen och året hemma ville jag gärna fortsätta att arbeta som språklärare på Strömsunds gymnasium. Så blev det inte helt, men jag arbetade 25% några år tills jag kände att det ibland var jobbigt att koncentrera mig under långa stunder. Då ville jag inte utsätta min hjärna för mycket så att jag skulle få en hjärnblödning till och därför slutade jag att arbeta.
När jag hade skrivit min första bok, ”Olyckan, och vägen tillbaka”, bad man mig bl.a. att skriva dikter på mitt första språk jämtska. Det gjorde jag och den bokens titel är ”N henn å ´n henna, åsså når te”, som betyder ”Den här (mannen) och den här (kvinnan) och några till”. Eftersom det är svårt att läsa jämtskan läste jag in alla dikterna på en CD och som hör till boken.
Efter de böckerna skrev jag några till. I den ena, ”Några kvinnor berättar….” skrev jag om ovanliga, speciella händelser som några kvinnor hade upplevt och berättade om för mig.
Sedan blev det en bok till som jag först skrev på engelska och den andra, med samma innehåll, på svenska. Titlarna på dem är ”The Very Long Evening In Istanbul” och ”Sarahs väldigt långa kväll i Istanbul”. Boken är dels fiktiv, och om fyra personer varav två av dem pratar om Mellanösterns historia.
Just nu håller jag på med en barnbok som passar för barn här i Jämtland eftersom replikerna är på jämtska. Året är 1920 och jag har hittat på två flickor som är sju år. Den ena heter Ida och den andra Sakka, och som är en samisk flicka.
Mina böcker finns bara på några affärer här i Jämtland och om någon vill köpa en eller flera ex av dem är det lättast att skriva ett brev till mig om det. Det räcker nog om man bara skriver mitt förnamn, båda mina efternamn och 833 33 Strömsund, och att jag får beställarens mobil- eller telefonnummer och adress.
Det känns konstigt att jag har skrivit böcker och efter min bilolycka. Om man får hjärnblödning i vänstra delen av hjärnan kan det vara svårt att tala och skriva. Jag tror att min hjärna fortfarande är lite ”felande” eftersom det ofta är svårt att hitta ord och ända till de senaste åren har jag varit osäker på ordföljden. Under mina månader på rehabiliteringshemmet tränade jag mig själv att hitta ord. Strax efter frukosten letade jag efter tio svåra ord, t.ex. ”persienn”. Det gjorde jag även efter lunchen och middagen, varje dag under tiden på hemmet. Jag var tydligen en krävande språklärarinna – och mot mig själv!
Skrivandet har blivit min hobby och en annan är sång. Jag har alltid gillat att sjunga, men för att få framföra sånger inför publik får man gå med i en kör. Gruppmänniska är jag egentligen inte alls men är ändå med i kyrkokören här i Strömsund. Det är synd att vi körmedlemmar inte har sjungit i kyrkan sedan början av februari detta år, men jag hoppas och önskar att pesten snart försvinner och att det blir som det var förut, nämligen att det blir sång, musik och Ordets ”Tro, hopp och kärlek” i den gamla, vackra kyrkan i Strömsund.
Eira Kunze Nilsson