PLÖTSLIGT KOM CORONAN OCH FÖRÄNDRADE MITT LIV
Jag kom hem från ett par vackra, soliga dagar i fjällen – där allt varit som vanligt. Bokade en taxi. Chauffören vågade inte ta in eller hålla i mina packningar … Vad hade hänt? Coronan hade snabbt drabbat Stockholm! Alla blev rädda. Försiktiga. Det blev så tyst också. Nästan inga flygplan på vår himmel. Väldigt lite bilar på våra gator och vägar.
Och vad lite folk det var ute! Inga kompisar ute på promenad?
Vi 70-plussare var satta i karantän. Och satt mest ensamma hemma!
Det blev egna promenader, långa eller korta, med sällskap av rollatorn, kryckan eller stavarna, på olika, gamla kända eller nya vägar, åt olika håll. Man lärde känna sin hembygd och dess närhet, med villor, byggnader, parker, ängar, skogar och stränder. Ibland mötte man en bekant, stannade på behörigt avstånd och pratade en liten stund. Men det blev inte som vanligt. Man pratade så sällan att man tappade rösten, ord, namn och dagar. Man tappade tiden också – hade inte mycket att vänta på eller göra! Det hände till och med att jag glömde äta lunch eller middag – undrade varför jag plötsligt var hungrig! Alla dagar var lika – på morgonen undrade jag ”vad är det för dag i dag?” Ibland kom en påminnelse från Rehab eller Vårdcentral. Det var ju något som var tillåtet utanför hemmet!
Sommarvädret var mest soligt och varmt och blommorna på balkongen mådde bra – jag hade mer tid än vanligt att sköta om dem. Och jag kunde sitta i min ensamhet och beundra de lekande barnen på gärden. Men något bad blev det inte denna sommar! I stället blev det mera TV än vanligt – på dagtid! Sofias sommargympa som var bra för många av oss. Och så alla serierepriser för att ha något att göra!
Värst var det att sakna gemenskapen med vänner, familjer, barn, barnbarn. Jag fick ställa in väldigt många aktiviteter. Första månanden strök jag 20-25 olika möten, körer, danser, årsmöten.
Det blev ganska ensamt och långsamt att promenera, sitta på balkongen, lämna en lapp på ICA i stället för att handla själv.
Så småningom vande jag mig vid att inte handla själv, att hålla 2-meters avstånd utomhus, att inte träffa grupper inomhus. Men det kändes konstigt och inte bra! Verkligen ett annorlunda sätt att leva!
Väldigt glad blev jag när jag fick chansen att vara med mina barn och barnbarn på deras aktiviteter på tomter, altaner, utflykter, seglingar, vid olika tillfällen. Och när Församlingen startade allsång utomhus för upp till 50 personer, liksom friluftsgudstjänster ute vid prästgården – med avstånd, fick vi äntligen något att göra, komma ihåg och träffas! Stadsdelen startade också promenader för små grupper och Seniorgruppen fortsatte med sina promenader och minigolf. Och snart blev det grillkvällar, utomhus med avstånd, för olika föreningar. Då hände något! Vi träffade bekanta, blev lite gladare, började äta bättre – och visst gick det åt lite mera vin också (eller kanske bara lite oftare) än vanligt? Ovanligt för mig – ett annorlunda nöje!
I september började allt bli bättre – men vad vågade man lita på? Fortfarande smittrisk, men inte lika många sjuka. Testningar för några. Inga vacciner ännu. Börja i skolor och föreningar, men bara med avstånd. Och låga antal, alla medlemmar kan då inte vara med – så det blir fortfarande annorlunda. Inställda, på distans eller digitala möten, träffar och engagemang, hela året ut? Och inte vågar man åka buss eller tåg som vanligt ännu. För att inte tala om att våga sig på den där länge saknade, längtande kramen med nära och kära!
Ebba Modén