ÅRET SOM VI ALDRIG GLÖMMER 2020
Nyårsafton 2019 sa jag; ”tjugetjuge”- det smakar bra att säga, det blir nog ett bra år….
Tji fick jag, eller vi allihop…
Det började lugnt med någon kort nyhet att det pågick någon pandemi i Kina men, det var ju inget som berörde oss. Vi i vår lilla SPF-förening höll på med vårens program med bl.a.. planerad resa tillsammans med ett par andra mindre föreningar. Bussen var fullbokad till Målerås Glasbruk den 18 mars. Så sent som den 10 mars hade vi månadsmöte där vi fick information angående pandemin av kommunanställd. Det var ingen större fara i vår bygd men en vecka senare drogs snaran åt och resan blev inställd. Ingen vågade vara ansvarig ifall det skulle bli en epidemi här. Allt stannade plötsligt upp och de man träffade höll i sina telefoner för att vara uppdaterade hela tiden….
Många blev panikslagna och rusade in/ut ur mataffärer på behörigt avstånd. Vi har tur att bo i glesbygd och alla är på behörigt avstånd helt naturligt. Vilken tur vi bor i villa så man inte hamnade isolerad i lägenhet! Många storstadsbor flydde till torpen för att komma ifrån eländet.
Det tog några veckor så lugnade det ner sig och kändes inte lika hysteriskt. Många tog tillfället att beställa matleverans eller hämta utanför butik. Så jag märkte snart att det var nästan folktomt i mataffärerna. Jag undviker att gå dit när folk slutar arbetet för dagen och märker nu att man börjar slappna av efter sommaren. Fler människor rör sig ute och i mataffärer.
Privat var det ganska tufft med tanke på att min 85-åriga mamma bodde tills nyligen 40 mil bort. Hon hade blivit änka och började känna sig otrygg. Jag åkte en gång i månaden till henne och med tanke på pandemin gällde planering. Ta med kaffe o.d. Jag vågade inte gå in på restauranger i början. Avboka hennes hemtjänst och tvätta alla handtag osv så att jag undvek nya människor. Man visste ju inte riktigt hur man skulle bete sig i början.
Om någon undrar hur själva pandemin drabbat mig eller min omgivning så kan jag säga att alla är friska. Det enda som hänt i min närmiljö är att i februari åkte min mamma med mig 40 mil och båda hade en konstig hosta med plötsliga febertoppar. Min ena dotter som var med drabbades inte alls.
Lite senare blev min äldsta dotter hastigt sjuk med sprängande huvudvärk. Hon har fortfarande inget luktsinne efter 7-8 månader. Hennes kollega hamnade på Kalmar sjukhus med konstaterad Corona.
Det ska bli intressant att få veta vad vi gjorde rätt eller fel i det här. Jag tänker på medlemmarna i vår förening och kan bara hoppas att ingen blivit isolerad totalt. Det måste vara psykiskt påfrestande…Vi i SPF Seniorerna Högsby har träffats utomhus några gånger i sommar och haft med eget fika. En eftermiddag ute med grillkorv och tipsrunda, och nu är det dags igen om en vecka. Alla har ett uppdämt behov av att få träffas och prata lite.
Doris Elleby