Sommaren med Corona och Covid
-Du skall ha kaffe i en pappmugg med lock! sa hon bakom disken.
-Det stämmer, en kaffe i pappmugg med lock på, upprepade jag.
Det var tidigt en morgon på Coops café. Jag brukar gå dit i gryningen, eller åtminstone känns det som gryningen efter att jag har kört hustrun till jobbet.
Det var en hel timma sedan jag drack kaffe och abstinensen började göra sig påmind.
”Du skall ha kaffe i en pappmugg med lock på!” Jag kände mig lite besvärad över att hon hade läst mina tankar, men kände samtidigt en beundran över hennes igenkänningsförmåga. Det var ingen fråga hon ställde, det var en befallning.
Visst hade jag noterat hennes närvaro i kassan tidigare, och visst hade hon sålt en eller två muggar kaffe med lock till mig, men jag trodde inte att hon lagt denna enkla beställning och mitt ansikte på minnet.
Jag satte mig vid ett bord för att dricka mitt kaffe. Det smakade utmärkt som vanligt i den nästan folktomma lokalen som erbjöd mig en trygghet.
Ingen att hålla distans till, skönt.
Men det var innan jag visste vad som väntade.
Utsikten från bordet var social. Några vilsna själar vandrade förbi I köpcentrets allmänna gångar och caféet fylldes snart upp med yrkesfolk som tog en frukost för trettionio kronor.
Snart dags för mig att gå, men först en fundering;
Varför blev jag irriterad över att hon hade läst mina tankar?
Många andra I mitt ställe hade säkert känt sig uppmärksammade och bekräftade. Kanske inte så imponerade över hennes neutrala, på gränsen till tråkiga ansiktsuttryck , men över hennes säkra observerande.
Men jag upplevde en lätt irritation.
Kom hon för nära mig, eller vad är det som gör att folk med distans är mer okey.
Kanske är det den ständiga irritationen över att inte kunna göra vad man vill, eller som man vill nuförtiden.
Eller är det för att jag tillhör den sista generationen som skulle hålla käft, lyda överheten och nästan skämmas för att man fanns till.
Men det verkar långsökt.
Irritationen är nog högst tillfällig, förhoppningsvis.
”Två meters distans till folk, tvätta händerna, undvik folksamlingar.” Passar oss utmärkt.
Behåll de reglerna efter att pandemin svept över, snälla Folkhälsomyndigheten.
Men det var innan jag visste vad som väntade.
Men denna gång hjälpte det inte. Pandemin var nu ett faktum.
Hustrun hade drabbats.
Hon har ett utsatt arbete, jag är medveten om det.
Hon åker kommunalt ibland, det är jag också medveten om.
Min oro blev till verklighet. Viruset lurar runt alla hörn och slår osentimentalt till mot de som visar sig ute.
Förr eller senare sker det oundvikliga. Nu blev det varken förr eller senare, det blev någonstans mittemellan.
Folkhälsomyndigheten, vår nya regering med Anders Tegnell som ledare trummar dagligen in budskapet. ”Tvätta händerna, håll distans och undvik folksamlingar.”
– Kära Anders, jag gör det, men kan inte påverka resten av befolkningen. Vill du göra mig till ett nervöst vrak som är livrädd och naken, uppgiven och försvarslös, deprimerad och desperat.
Antagligen inget av det, men viruset tvingar oss till slut ur dess järngrepp.
”Ha! nu fick jag dig allt till sist, din fan. Låt mig spridas genom dig och be till Gud om du vill. Kanske det hjälper om du har konfirmerat dig och tagit nattvarden någon gång, annars vette fan vad jag skall göra med dig. Jag lämnar dig ifred en stund. Du får våndas och plågas, för jag kommer snart tillbaka och ger dig min dom. Liv eller död, eller lite tortyr, eller en smäll på käften så att du vaknar upp och får ligga en stund i gyttjan och begrunda vad du ställt till med,” sa Covid 19.
Nu återstår väntan, pyssla om hustrun och hoppas på det bästa. Om jag klarar mig, återstår att se.
” Tvätta händerna, håll distans och undvik folksamlingar.” Detta mantra som ekar mellan berg och dalar och som förhoppningsvis kommer att ebba ut och försvinna någon gång.
”Undvik hustrun eller mannen” har aldrig Anders Tegnell sagt.
Finns inte på kartan.
Men det var innan allt hände.
”Helsike vad varm jag är, måste öppna fönstret!
Stekhet, var kommer värmen ifrån?”
Jag förstod att något höll på att hända. Hustrun låg och sov bredvid mig.
”Nu är det dags. Covid 19 hälsar på. Va i he….te. Vem har vi blivit smittade av? Och dessutom samtidigt. Allt förbannat tjat om att hålla avstånd och tvätta händerna, till vilken nytta då”
Termometern visade 40,4 grader, Jag kände mig varm, men inte speciellt sjuk.
”Hostan igår kändes ju bara som lätt rethosta, inget speciellt att fästa sig vid, bara enkel rethosta.”
Det var lätt att komma ur sängen, feberpåverkan var minimal. Ingen feberfrossa, inga svettningar, jag till och med kände mig pigg. Hustrun gick upp samtidigt.
”Nu är det ingen idé att fundera. Det är över mig, det som jag haft panik för i tre månader. Demonen hemsöker min kropp.”
-Hur mår du? frågade jag hustrun. Hon svarade inte. Hon hängde med huvudet över en kopp kaffe och orkade inte lyssna.
-Hur mår du? upprepade jag.
-Jag har också fått viruset, vad skall vi göra? Jag visste att hon inte kunde ge något svar. Jag visste också att andningen var viktig och att tryck över bröstet var en dålig signal.
”Vi måste ut i naturen, frisk syremättad luft måste hjälpa. Ta henne med, träffa ingen, andas djupa långa andetag, tänk ingenting, låt tiden gå.”
Vi tog bilen, packade en väska med Alvedon och övrig medicin och stack från stan.
Resan tog en timma och tjugo minuter, helt enligt reglerna. Inte en människa fanns i vår närhet. På landet är det bara några tuppar hos bonden långt bort, som hörs. Totalt dött från mänskligt intrång.
Väl framme på landet satte vi oss lugnt ner på gräsmattan och lät fåglarnas sång och solens ljus omsluta oss. Prasslet i asparnas löv när vinden lätt blåste förbi samt värmen av solen, gav oss ett lugn som lät tankarna skingras en stund.
”Vad kommer att hända? Vi är bara i början av förloppet, men ännu fungerar hjärnan och kropparna.”
Hustrun tittade med matt blick på mig.
-Tror du att vi båda två klarar av detta? Hon lät orolig.
-Självklart! andas djupa långa andetag och tänk inte. Lägg dig ner i gräset och lyssna på naturen.
Vi fixar detta skall du se.
Dagarna som följde fylldes med hopp och oro.
Testet från vårdcentralen som hustrun tidigare hade gjort visade att hon var positiv, alltså att hon hade covid 19.
Läkaren jag talade med tyckte det var meningslöst att jag också testade mig, han var 100% säker på att jag också hade drabbats.
Det ena symptomet efter det andra angrep våra kroppar. Huvudvärken och magsmärtan drabbade hustrun mest. Lika snabbt som ett symtom kom, lika snabbt försvann det igen. Febern gav med sig tidigt som tur var. Hostan däremot höll sig kvar längre, men var inte besvärligt ihållande. Krafterna sinade och tröttheten var påtaglig.
Helt plötsligt kunde vi känna oss friska, men efter en stund lämnade den känslan oss och vi var tillbaka i sjukdomen.
”Andningen får inte påverkas, då kan det spricka. Den syremättade friska luften utomhus och naturen måste bara hjälpa.”
Så en dag hände det. Vi vaknade tidigt en morgon och kände oss friska. Alla symptom var borta förutom lukt och smakbortfallet. Sakta men säkert återkom även det.
Vi drabbades av ett hastigt sjukdomsförlopp med många symptom som kom och gick, men andningen och lungorna klarade sig.
Nu har Covid lämnat oss och vi kom undan med blotta förskräckelsen, men det gick inte att veta, i början av allting.
Flera veckor har nu gått utan att vi känt av några symtom eller annat som kan ha med covid 19 att göra.
Vi har till och med nästan glömt av hur det kändes när viruset härjade som värst med oss.
Trots friskheten är det inte självklart att bekanta slappnar av i mötet med oss.
”Nu när de haft det, kanske några virus överlevt i håret eller kläderna på dem, bäst att öka distansen till tre meter.” tycks de tänka.
Vi betraktas som permanenta smittbärare tydligen.
Ovan antagande om hur människor nu betraktar oss är fullkomliga fantasier.
Fakta är att smittskyddsläkarna betraktar oss som smittfria vilket innebär att vi varken kan bära på, eller bli smittade igen av viruset denna pandemi-omgång.
Antagligen är vi nu de säkraste som finns att hänga med, men vi vill kanske inte bli smittade igen av andra. Lite nojigt kanske. För det kan nog inte hända i närtid, men har man haft viruset en gång vill man inte ha det igen.
Egentligen är vi inte rädda längre, så om någon vill komma nära; ”Varsågod, krama mig om du vill.”
Nu hoppas vi att man kommer fram till att Immuniteten varar länge, men känslan över att inte vara orolig för smittan på samma sätt längre, är enormt befriande.
Dan Johansson