När man är pensionär, flyter tiden oftast ihop som ett litet paket med upplevelser, minnen och känslor. Så även tiden från mars- 20 tills nu på hösten, då många varken vet ut eller in.
Ska man våga träffa sina närmaste, eller?
Jag gör det sen ett tag! Dumt, tycker vissa!
Självklart, säger andra.
Bor ju trots allt på landet med allt vad det innebär med att kunna vistas ute i renare och friskare luft. En del tycker och tänker nog då:
men oj då, så kan man väl ändå inte göra!
Familjen har varit den som mest varit orolig för mig. Men nu när det värsta lagt sig, blir jag hellre smittad nu än senare i vinter, eftersom Coronagurun sagt att de flesta som är mottagliga förr eller senare blir smittade ändå.
När allt plötsligt drogs in och las ner, märkte jag vilket gott liv jag ändå brukade ha med olika träffar, möten, föredrag, cirklar, pubkvällar, etc.
Almanackan som tidigare var fulltecknad med evenemang var och varannan dag, blev snabbt överstrukna för att i april/maj bli helt tom!
Ser lite läskigt ut när man kollar om man inte vet orsaken till de tomma sidorna.
Lider dock med alla som blivit isolerade på olika boenden och som är i riskgrupp. Där gäller det att inte ramla ner i svarta depressions- och tristesshålet, utan fortsätta med sina hobbies.
Att hålla modet och geisten uppe ändå.
Där har först och främst mina tre hundar hållt mitt humör uppe. Större kärlek, värme, och skratt får man leta efter och har bidragit till att Coronan inte tagit över hela mitt liv, utan jag har tagit över Coronan, gjort att livet ändå har kunnat flyta på.
I alla fall någorlunda vettigt och uthålligt.
Att allt ska kunna gå tillbaka till det gamla vanliga, tror jag inte på. Jag, du, vi, samhället och alla andra har djupa sår att läka och ärren kommer att sitta kvar länge och väl.
Och hur vet vi, när nästa falkgrop överraskar oss? Vad gör vi då? Den dagen den sorgen!
Tills dess får vi se tiden an
och ta hand om varann.
Pensionärshälsningar från
Christel Flinkenberg i Nyköping