Britta Walkama Ingestedt

Under coronan
knackar den lilla flickan
på fönstret i mitt hus.
Jag ber henne komma in.
In i värmen
att sitta i mitt knä.

Jag minns de gånger hon stod ute i kyla och blåst
hur hon frös.

Hon sitter i karantän.
Väggarna gapar tysta och tomma.

Ut ur ensamheten
ut ur isoleringen
börjar hon måla väggar och tak.
Hon målar i höstens färger
en dans i sensommarnatten
till tonerna från Leonard Cohen
”ring the bells that still can ring
forget your perfect offering
there is a crack, a crack in everything
that is how the light gets in”
hon målar solljus och värme
i den torra jordens sprickor och skrevor
hon målar vattnet i ån som vilt forsar fram
bland de stora tunga isblocken
hon målar hav av blåsippor
hon målar en oas i betongförorten
när herr Y och dam X möttes
hon målar en långsamhetens dans i regnbågens färger

HÖSTENS FÄRGER

Åldrandet bjuder upp till dans.
Jag klär mig
i höstens färger
rött gult och orange
dovt grått och svart.

Vi dansar
till ackompanjemang
från löv som faller
från vågornas skvalp
och från vindens sus.

I kulisserna, skuggor
från det nedlagda sågverkets tak
som böljar sig mjukt i vattnet.
Ungbjörkar
som nyss slagit ut.
Och några uppdragna båtar på land.