Coronans år 2020
Detta år är ett år man aldrig kommer att glömma och ett år där ingen säkert kan säga hur vår framtid med denna farsot ser ut.
För mig personligen har tragedin med detta virus 2020 varit extra jobbig. Jag miste min make sedan nästan 47 år tillbaka i början av året. Att då i min stora sorg inte få känna närheten till familjen – barn och barnbarnsbarn – har gjort min saknad värre. Vid min makes begravning i början av mars 2020 hade smittan tagit fart och och till minnesstunden efteråt hade 50 personer anmält sig, men bara 37 vågade komma.
Något som har hjälpt mig i min avskildhet har varit att gå igenom min makes skrivningar. Han var en mycket kreativ människa med kyrkomusiker och musiklärare som ursprungsyrke, där han var uppskattad och verksam under många år. Efter pensioneringen vid 60 års ålder började han måla – främst akvarell. Senare började han skriva böcker och annan litteratur. Tyvärr finns numera inga förlag som vill ge ut böcker utan det blir mest deckarlitteratur. Jag har under årens lopp korrekturläst alla hans skrivningar och anser de vara av stort kulturellt värde, som tyvärr nu finns i A4-pärmar i lådor i vårt källarförråd.
Jag vill ändå här dela med mig av en av hans lättare alster.
(Olle Grahn)
Du kan inte vara jag och jag kan inte vara du.
Men ibland kan jag känna en viss längtan att vara du.
Du är den som i din röda Ferrari sveper om mig på motorvägen utan att ens
Titta på mig. Men min blick tar du med dig när du försvinner bort.
Du är den som ensam finns på det stora podiet. Ditt enda sällskap är en stor
Svart flygel som öppnar sitt väldiga gap mot en andäktig skara. Dina toner förtrollar och
när du pauserar förtrollar också tystnaden.
Du är den i din gröna förklädnad med mikromedicinska instrument införda i
hjärnan för att förändra anomalier och förändra människoliv. Göra livsoduglig till
livskraftig, byta sorg mot glädje.
Visst vill jag ibland vara du.
Men du är också den som står framför mig i tunnelbanans rulltrappa. En lätt
sky av alkohol och ingrodd smuts finns omkring dig.
Eller det är dig jag måste kliva över när jag kommer sent hem en kväll. Du har
Redan tagit ditt sovrum i besittning, min port.
Du finns på mentalsjukhuset, lätt lallande av sviter av en svår förlossning.
Eller i ensamhet på det enskilda rummet, där snart ett ljus ska tändas,
därför att ett liv har släckts.
Inte vill jag vara du då.
Men ett barn då, med nyupptäckta ben, där den största glädjen är att gå från plats till plats, en kropp full av glädje och liv. Men skulle jag verkligen vilja vara du? En liten stund kanske jag vill, men när jag tittar upp ser jag mörka moln och då, helt plötsligt,
vill jag inte.
Så jag nöjer mig med att vara jag. Men jag vill att DU skall finnas där. Inte bara du på autostradan, i konsertlokalen eller i operationsrummet, utan också du som ler mot mig när vi möts i trappan. Du som säger tack när jag visar mitt busskort och du som lyssnar när jag berättar mina historier.
Och så vill jag att jag skall vara DU för dig.
Jag är tacksam över att min make behöll sitt intellekt och humor ända in i det sista, att vi fick så många fina år tillsammans och att jag är frisk. Under normala tider spelar jag både bowling och boule, träffar vänner och håller igång med långa promenader.
Birgitta Grahn (87 år)