Under tidiga våren 2020 förändrades livet radikalt. Vi 70-plussare skulle lära oss att hålla oss inomhus och helst inte träffa några andra människor. Fysisk och social distansering blev modeorden. Det innebär i klartext att vi inte ska befinna oss närmare andra personer än två meter. Större folksamlingar än 50 personer tillåts inte, enligt direktiv från regeringen.
Myndigheterna upprepar ständigt samma mantra ”Håll avstånd. Tvätta händerna ofta och länge varje gång. Undvik folksamlingar.” Samma myndigheter påtalar också vikten av att skydda våra äldre, vilka har betydligt sämre chanser att klara angrepp av covid-19. Vi ser med bävan på de dagliga presskonferenserna i TV, där dödstalen för denna smitta snabbt skjuter i höjden.
Alla i samhället drabbas. Evenemang, träffar, resor, allt ställs in. Samhället drabbas av en präktig pys-punka. Föreningslivet går mot sotdöden. Pensionärsföreningar, som exempelvis SPF Dacke i Mjölby, som jag själv tillhör, tvingas ta bort sammankomster och aktiviteter.
Veckorna går. Andra exempel är föreningar med Seniordans, ibland lite vårdslöst kallad PRO-dans, med målgruppen 65+, som tvingas upphöra med verksamheten. Dessa eftermiddagsdanser för oss äldre är mycket populära, i varje fall i centrala Östergötland. Danstillställningarna pågår under 3-3,5 tim, i princip onsdagar, fredagar och söndagar, nästan hela året. Det blir vart fall ca 100 tillställningar årligen inom ett område med en radie på 5-6 mil, räknat från Linköping. Ett oerhört stort utbud alltså. Ca 150 deltagare i snitt per gång och platserna är folkparker, bygdegårdar, logar/danslador samt en skolmatsal. Det här var en mäktig folkrörelse, i dubbel bemärkelse, som slogs i spillror i mars i år.
Jag tänker särskilt på alla ensamstående och deras närmast totala isolering. Den här rörelsen var en möjlighet att bryta den ibland. Att få träffas under angenäma former, dansa (trevligare sätt att få motion finns knappast!), fika, skämta om och ventilera varandras sjukdomar och åkommor, kort sagt allmänt ”skitsnack”. Härliga stunder, en lisa för kropp och själ.
Jag vill få tillbaka de här stunderna, åter dra iväg ut på dansgolven i Linköping, Hjulsbro, Fruktåker(Bergs Slussar), Motala, Vadstena, Ödeshög, Östra Tollstad, Västerlösa, Skärblacka och Löfstad loge. Inför varje tillställning, för mitt inre, upprepa mantrat:
”Om framtiden vet jag inte ett enda dugg
mer än att
de närmaste timmarna
blir det foxtrot, tango och bugg!”
MEN. Jag är smärtsamt medveten om att det här kommer inte att bli som förr. Vi äldre är den sista gruppen i samhället som får restriktioner hävda, av förklarliga skäl. Och att dansa kind mot kind uppfyller knappast kriteriet för fysisk distansering. Sista Dansen kanske redan är avverkad? Hemska tanke.
Det riktiga livet har tagit slut. Finito. Resterande tid är bara en transportsträcka till graven?
Eller. Kanske. Inte.
Birger Carlborg