Coronans år 2020
Dagligen hör man och läser om den omfattande ensamheten, som sprider sig som coronaviruset. Javisst är det förståeligt när jag hör och ser vad människor utsätts för både av covid 19 och förmodligen utarbetad sjukvårdspersonal. Bara de här återkommande presskonferenserna med Folkhälsomyndigheten m fl kan få vilken åldring som helst att tappa de sista hårstråna. De som borde veta är inte överens om exempelvis munskydd eller inte. Hur ska vi agera? Samtidigt är det glädjande att höra att solidariteten verkligen kommit i rampljuset. Själv har jag fått hjälp att handla behövliga matvaror.
Tid att tala om vem jag är. En snart 85-årig änkling sedan ett par år, som varje dag skänker en tanke till min gamla livskamrat i 60 år. Det är både jobbigt och skönt. Det är lätt att diskutera med någon, som inte kan säga emot. Äter bara 3 piller om dagen trots genomgången bypassoperation och artros i båda knäna, men ”huvudkontoret” tycker i varje fall jag är ok. Det är märkligt vad jordens dragningskraft ställer till med – så var det aldrig förr. Nu tappar jag det mesta från potatisskal till muttrar. Det blir bra motion.
När du blir ensam märker du vad mycket som ska göras – städa, diska, laga mat, handla, klippa gräsmattan, rensa i rabatten, kitta om ett fönster, byta gångjärn på uthusdörren. Dessutom säger alla att man inte ska glömma att motionera. Hur ska jag hinna med det. På youtube kollade jag hur man lagar ett knapphål – när det finns textillim.
Det är inte alltid så lätt att komma upp i ålder. Om inte annat så märks det i umgänget med yngre generationer, som saknar förmågan att sätta sig in i andras situationer. Det kan vara butiker och i kontakt med myndigheter av div. slag. Att mötas av axelryckningar och himlande med ögonen kräver en utomjordisk självbehärskning. Javisst, gamla gubbar kan vara jobbiga men oftast tänker jag på det vid mina numera få sociala kontakter. Både släktingar och gamla vänner försvinner undan för undan. Men trots ”tidspress” och annat tar jag mig tid till div. hobbies i snickarboa och trädgård. Att formgiva träskålar eller gubbar i upphittade tjusiga träbitar är en välsignelse. Rita och bygga fartygsmodeller har alltid roat mig.
På senare tid har jag börjat med släktforskning – vilken tidstjuv. Jag har bl a. hittat en gammal anförvant som sent på 1800-tal drabbades av hybris och köpte ett antal jordbruksfastigheter och vid krisen runt 1870 inte kunde betala räntor och därför dömdes till fängelse men överklagade. Under tiden flydde han till Danmark med en släktings skutleverans. Han smet vidare från Köpenhamn 1871 med destination Brasilien. Därefter är uppgifterna osäkra – han bytte bl a namn. Har jag hans gener i mig? Spännande.
Med de här korta inblickarna vill jag påstå att ensamheten inte är så betungande, som det låter i radio och TV. Barn och barnbarn håller även koll på gubben, som är tacksam för det. Barnbarnen kräver att jag ska i skrift berätta om min uppväxt och livet i övrigt. Det har hittills blivit drygt 20 A4 sidor. Det är egentid som saknas-jag ska läsa böcker också. Jag är försedd med bokbuss!
Att man måste prenumerera på en spec kanal för att kunna se allsvenskan är sorgligt (2792 kr) Musiken får inte glömmas bort. Tack och lov att jag fötts med förmågan att njuta av musik. Humöret bestämmer vilken slags musik, som ska strömma ur högtalarna. Blues från Mississippi, fado, rysk körmusik, bebop, svensk folkmusik eller Leonard Cohen. Det är som yoga, som kopplar bort det mesta.
Som synes är det både upp och ner. Visst är jag lite av en enstöring och riskgrupptillhörigheten har inte varit så besvärande. Umgänget med andra människor är inte alltid en dans på rosor. Kanske är jag som en gammal vrestall- uppvuxen i en norrsluttning med dåliga ljusförhållanden, som ger en utmärkt kvalitet och hållbar. Man vill inge människor någon slags känsla vid ett möte. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till nästan vilket pris som helst. Ensamheten kan vara svår men kan förvandlas till ”självsamhet” Det stärker dig och du gör det du helst vill själv och slutar spela teater, som många gör hela livet för att passa in. Jag förstår inte hur människor står ut med att vara människa. När jag hör/läser hur man ser på tillvaron blir jag konfunderad. Naturligtvis har inte alla samma förutsättningar att uttrycka sig och förklara vad dom önskar sig av livet. Många grottar ner sig i MC, hälsa, konst, trädgård och blir mer eller mindre nördar med svårighet att förstå andras ståndpunkter. Kanske ännu fler skiter i det mesta och tar dagen som den kommer utan att bry sig. Att tänka lite fyrkantigt som i en låda är att stanna i utvecklingen. Mycket mer skulle kunna skrivas – till slut bara en liten Göteborgare.
Tant Ida möter lille Karl och påpekar att hon hört honom svära. `vem har sagt de` Det va en liten fågel som kvittrade det. ` Å jag som matade dom jävlarna i vintras,
Tack för mig
Bertil Bergenman