JÄVLA DEMENS, JÄVLA CORONA, JÄVLA SKTITDAG
Men ett stort tack till personalen på Ekdalagården.
Där har min fru Ingrid bott i över fem år nu. Successivt har talet försvunnit. Men det har aldrig varit någon tvekan om att Ingrid uppskattade när jag kom dit och hon tyckte om att sitta i soffan och luta huvudet mot min axel.
Sedan i början av mars har jag inte fått träffa henne. En tröst har varit att när jag ringt till avdelningen, så är det ”de gamla vanliga rösterna” jag hört. Det har gett en trygghet.
Så kom då ”plexiglaset ”på plats och jag beställde tid för ett besök.
Efter att jag skriftligt intygat att jag är frisk och att jag spritat händerna fick jag sätta mig framför skärmen. Andrea och Helen ledde in Ingrid på andra sidan plexiglaset. Och det jag fasat för i flera dagar hände. Ingrid tittade inte ens på mig, trots att jag försökte fånga hennes uppmärksamhet på alla sätt. Inte ens när jag talade om att det i morgon är 55 år sedan vi gifte oss.
Då tog jag fram loggboken från våra seglingar. Hon har tidigare gillat att lyssna på när jag läste ur den. Efter ett tag somnade hon sittande. Andrea (som suttit innanför dörren när jag läste) kom ut, klappade Ingrid och bjöd på ett glas saft. Då log Ingrid mot Andrea. Det kändes underbart att se.
Andrea sa att ”Ingrid känner säkert igen din lugna röst”. Kan det vara så? När hon inte ser mig? Efter ytterligare misslyckade försök att få ögonkontakt avslutade vi besöket.
Om det varit många jobbiga dagar, så har de förbleknat mot denna.
Jag skriver inte detta för att ömka mig själv. Jag är frisk. Jag har en underbar familj, som jag skall träffa på midsommarafton. Jag har många vänner och bekanta. Och jag har en vän som jag kan krama om och få tröst av.
Jag skriver för att jag tycker det är så fruktansvärt orättvist att Ingrid inte kan få uppleva glädjen att se barnbarnen, utan är en fånge i sig själv. Och nu också fånge på avdelningen.
Men också för att tacka Andrea, Helen och alla deras arbetskamrater, som sköter om Ingrid från morgon till kväll. Och som kan få henne att le.
TACK
Bengt G Bengtsson