Coronans år 2020
Min berättelse om Coronan kommer att handla om saknad och sorg.
I april 2019 förlorade jag min älskade man helt plötsligt då hans hjärta stannade då han var på gymmet. Det var en stor chock för mig och min familj. Han var bara 67 år och fullt frisk innan. Men det året kunde vi umgås mycket, vi hyrde stuga på sommaren, åkte till London på höstlovet och julen tillbringade vi på Gran Canaria. Vi ville vara tillsammans, krama och trösta varandra.
I år slog coronan till och allt slogs omkull. Jag kunde inte träffa barn och barnbarn som bor i Göteborg och Stockholm. Själv är jag 70+ och bor i lägenhet och träffar inte så mycket människor. Isolerad och ledsen. Känner mig övergiven och fruktansvärt ensam trots vänner som jag träffar på avstånd. Vi brukar gå promenader i parken och ibland ha med oss kaffe. Det är ljuspunkterna i tillvaron.
På sista tiden då restriktionerna har lättat lite så har jag tillsammans med en syster, också 70+, och hennes dotter gjort bilutflykter till små cafeer och trädgårdar på landet. Det är också något som lättar upp tillvaron.
Jag har också vid ett tillfälle träffat mina två döttrar med familjer. Då träffades vi på neutral plats och hyrde varsin stuga och träffades utomhus.
Min kära svärmor, som är 87 år, bor på ett demensboende. Jag har inte kunnat hälsa på henne sedan mars månad. Hon har det bra där och är inte medveten om hur lång tid som gått sedan vi träffades. Jag hoppas att så småningom kunna hälsa på henne.
Det man saknar är att få ta på och krama sina nära och kära. Har inte kramat mina barn och barnbarn sedan i februari. Några inte sedan julhelgen. Det känns som man ska sprängas inifrån, så mycket saknar man dem.
Hoppas att alla orkar leva och hålla ut tills det här är över.
Barbro Jakobsson