Coronans år 2020
De hade en häst som hette Brunte och var 14 år. Hans husbonde hette Johannes och var min farmors far. Båda två hade arbetat många år där på gården i Göta Älvdalen. Till 1998 då Johannes avled. I församlingens bok och i kolumnen för dödsorsak står det ”ålderdom ”.
Något som inte blev förunnat de många som drabbats av viruset nu utan att kunna värja sig eller förstå vad som hände.
I Johannes grannsocken Tunge dör 38 personer i skiftande åldrar av ” Colera Morbus ”som det står i dödboken. Bara i augusti månad 1834.
Många år senare är frågan vad man ska ta sig till när det vanliga inte går att göra längre! När möten och allt ställs in. Att hitta på annat. För mig blev det att ägna tid åt min gamla släktforskning. Komplettera och pröva att reda ut sådant jag inte lyckats med tidigare. Men det är en mindre del av tiden, så här i ensamhet kommer mycket glömt upp i huvudet utan något särskilt sammanhang. Som året när mamma hade asiaten eller när min bror räddade livet på en dykare som det hänt något galet med under vattenytan.
I Sverige detta år ”räddar” vuxna barn livet på en förälder genom att övertala sjukvården att ge den vård som finns.
Minns också min brevkamrat i USA mellan 1978 och 2017. I det sista brevet står med darrig handstil ”thanks for your friendship along the year”. Hon var då 94.
Ändå är mycket som förut, men mer komplicerat och plötsliga infall att göra det eller handla där får omprövas, att tänka sig för helt enkelt. Avstå. Bara det att beställa mat och hämta i en box blev trist. En del blev inte det man väntat sig alls. Jag ville göra mina inköp själv och tänkte mig lite förberedelser innan.
Tog fram symaskinen och valde ut ett tyg att tillverka munskydd av. Sydde några stycken med lite olika fason och tog det ena på mig första gången i butiken. Det blev lite imma på glasögonen. Om det har någon skyddande effekt för mig eller andra är osäkert.
Nyckelordet nu är tålamod och uthållighet för alla i den mån det är möjligt beroende på i vilken situation man är. Vem man är och vilka val som är möjliga. Året ut minst på samma sätt. Vad händer sedan! Jag vill åka tåg, inte bara se dem fara förbi när jag går en promenad i närheten och kan känna vinddraget i ansiktet. Samma fläktar skulle finnas i Helsingborg där jag gärna ville gå till favorit konditoret och också se vad som förändrats i stadsbilden sedan förra besöket.
Tåget tillbaka- hemresa år också bra.
Men där är vi inte på överskådlig tid. Så vad gör de andra som är i samma situation! Nätet. Sociala medier. Umgås med andra över Internet. Så på Facebook tar jag det lugnt och kollar lite hur det går till.
Det finns ändå det som är bra denna sommar ute i naturen. Bär och svamp är det gott om, gäller att ge sig ut för de som kan och har möjlighet till det. I mina tidigare hemmamarker fanns det s k egna ställen att återkomma till. Men det går att hitta nya. Och på markerade leder i skogen möter man ofta vandrare och andra bärplockare som det går att utbyta hälsningar med. Alldeles riskfritt under träden.
En tidig morgon gick jag en tur när luften var sval. På marken under en lite buske kom det fram en rödhake och tittade nyfiket på mig. Var den en budbärare! Vill gärna tro det. För innan fågeln visade sig gick jag och försökte komma på något att aktivera mig med som inte varit påtänkt innan. Kanske den ville säga i klartext ”gör något nytt och tänk till lite extra – glöm gamla spår”. Ska försöka i alla fall.
En annan tidig morgon i slutet av augusti börjar det se ut som vanligt, en del barn cyklar till skolan och även vuxna till sina arbeten. Jag mötte en kvinna som joggade, hon såg riktigt glad ut, kanske för att hon kunde göra det. Pendelparkeringen har inte många lediga rutor kvar.
Senare på dagen tog jag mig till en av de lokala tågstationerna som jag annars bara åker förbi. Tänkte se om det var någon promenadväg mellan spåret och älven som flyter förbi där. Gick de 43 trappstegen upp till gången över motorleden under. Eftersom det här var första gången visste jag inte riktigt vad man kunde se däruppifrån även om andra sidan av Göta älv är välbekanta trakter. Hade inte alls räknat med att genast få se ett gammalt rött hus som är mitt barndomshem och också huset där mina syskon och jag själv fötts. Avståndet är ganska långt men det syns bra ändå. Det kändes lite mer än annars, kanske för att så mycket nu påminner om de som fanns tidigare.
Om att inte längre ha någon syster eller några bröder. Att vara sist i skaran. Men ändå, jag vill leva och vara med och se hur det går. Vill slippa undan viruset och fortsätta en tid till. Om det hjälper att hålla sig undan gör jag det så långt det går.
Detta år har det också tillkommit en ny färg ute på fält och åkrar. Inplastade balar med hö och foder till djuren är vi vana vid att se av olika valörer. Gult är det nya. Stora runda ligger de där och man kan inte låta bli att titta till lite extra. Medel från försäljning av materialet visar att de stödjer forskning om barncancer.
Har corona någon färg! Mörka – hotfulla moln.
Så går denna varma sommar mot sitt slut och dessa månader som varit fulla av att undvika allt som kan leda till att bli smittad eller att andra kan bli det övergår snart i sensommar och höst. Som vanligt kan det i alla fall inte bli. Den årstid som oftast kommer med att verksamheter börjar igen och hur trevligt det skulle vara att träffa människor i föreningar och annat.
Att göra en eller annan kortare resa i Sverige, bo på vandrarhem, träffa personer från andra delar av vårt land.
Det finns mycket att upptäcka i närområdet som man gärna glömmer bort. Vad finns runt hörnet!
Olyckskorpar finns också bland alla siare som säger att vi blir aldrig av med detta virus som lamslagit världen. Kanske inte.
Själv tänker jag i alla fall fortsätta att plocka de lingon jag hittar trots att det inte finns några fler glasburkar att förvara sylten i. Ett problem som är väldigt litet i allt det andra omkring oss.
Lyssnar på Louis Armstrong när han sjunger ”What a wonderful world” Det är ingen saga, den världen finns också. Oändligt mycket är sådant man aldrig riktigt sett eller förstått värdet av.
Astrid Hansson