”Coronans år 2020”
På sommaren 2019 gick min livskamrat bort. Vi hade varit gifta i 47 år och fått två barn, två pojkar, nu i den bästa medelåldern. Min fru dog i sviterna efter en hjärntumör och jag fick ensam leva vidare med en besvärlig koldiagnos. Min frus död tog mig hårt och med både vilja och envishet tog jag mig an det tunga uppdraget att med hjälp av våra söner ordna med hennes begravning, beställning av gravsten och urnsättning m.m.. Därefter och med stor sorg i själen formellt avsluta våra fina år tillsammans med att skriva ned vår bouppteckning.
Det blev naturligtvis en tung tid men våra söner var till stor hjälp och puffade på mig för att komma vidare. När gråten kom ibland så lät jag den komma, jag tog också tacksamt emot allt stöd som mina grannar och vänner gav mig. Vardagen började fungera igen med allt det nya som jag som ensamstående fick lära mig att hantera.
Kontakten med några av våra gemensamma vänner stannade av naturliga skäl av, men jag fick också nya vänner i mitt kontaktnät.
Allt verkade gå bra och jag blev fast besluten att fortsätta att vara aktiv, att träffa vänner och bekanta och att fortsätta göra saker som jag gjort tidigare, även om min sjukdom medförde en del begränsningar. Livslusten kom tillbaka och jag såg fram emot att få flera goda år innan det skulle bli min tur att lämna det liv som jag haft förmånen att leva.
Men så kom coronaviruset våren 2020 och ställde alla mina planer på ända! Ett coronavirus i en ny skepnad med nya egenskaper som spred sig mycket snabbt, och som utvecklades till en pandemi som lamslog stora delar av vår värld och de samhällen som vi lever i. På grund av alla restriktioner försvann på några dagar mina förhoppningar om att få fortsätta ett någorlunda aktivt liv som ensamstående. Det blev tungt, och det mesta av det jag värderat så högt, kontakten och umgänget med mina söner och deras familjer och med flera goda vänner och grannar minskade mer än vad jag själv hann att förstå. Någon rädsla för att själv bli smittad kände jag inte kände jag inte men jag hade och har fortfarande problem med att anpassa mig till ett helt nytt levnadssätt, till stor del i ensamhet.
Här i Sverige var våra myndigheter mycket dåligt förberedda för att ta emot denna pandemi, trots att det för inte så många år sedan hade föregåtts av andra omfattande epidemier.
Myndigheter, politiker och ekonomer hade på många sätt valt bort bort vårt rent mänskliga välbefinnande och vår omsorg och i stället i alltför hög grad ha prioriterat en utveckling av den rent materiella välfärden!
Jag blev en av dem som en tid fick leva i något som liknade ett kaos. När myndigheter och politiker kom med det ena budet och förbudet efter det andra till olika grupper och organisationer, så tillhörde jag den grupp som bara klart och tydligt fick beskedet:
– Stanna inne, gå inte till affären och handla mat, håll avstånd till alla, undvik platser där det kan samlas grupper, åk inte kollektivtrafik och tvätta händerna i minst 20 sekunder! –
Naturligtvis borde det ha kommit förtydliganden och goda råd om hur jag och alla andra pensionärer med olika kroniska sjukdomar på bästa sätt skulle klara vår nya svåra situation?
Men det enda som hände var att vi fick namnet ”Riskgrupp” och de tidigare beskedet om att ”stanna inne” upprepades gång på gång. Men det var tydligt att vår riskgrupp kom sist, eller kanske inte alls fanns med, på listan för riktade insatser till de som behövde en hjälpande hand när vardagen blev svår att klara av.
Det var många, som på grund av ålder och med olika sjukdomar som efter några veckor med riskgruppens alla restriktioner blev deprimerade av många praktiska problem och svårigheter de inte kunde klara av. Något de i sin ensamhet hade svårt att bära. Något som även i viss mån gällde på kommunernas olika äldreboenden där besöksförbud snabbt inrättades.
Kommunernas beredskap var mycket bristfälligt, de saknades nödvändig skyddsmaterial för de anställda och när den ordinarie personalen blev smittad och inte kunde fortsätta sitt uppoffrande arbete fanns ingen ersättningspersonal. Det saknades resurser för att skydda och vårda just dem som den kommunala organisationen hade fått ett ansvaret för.
Mina egna problem blev att min nödvändiga och pågående tandläkarbehandling ställdes in på obestämd tid, jag tordes inte gå till frisören och jag fick öka på min städhjälp till att även omfatta veckoinköp av mat, köpa ut mina mediciner och göra andra nödvändiga ärenden. Allt annat fick läggas åt sidan och det blev svårt att acceptera att jag inte längre kunde träffa mina anhöriga och vänner. Och svårast av allt var när jag och en vän, i samma ålder och situation som mig, måste ställa in de kortare resor som hon och jag tillsammans hade planerat för den kommande sommaren. Hon fanns ofta i mina tankar och det betydde mycket för mig att få vara tillsammans med henne ibland.
Just nu vet jag ingenting om framtiden. Många förstår säkert att vi äldre med olika handikapp och sjukdomar oroar oss mycket för en oviss framtid. Men vi har små marginaler, många är rädda och vi vet inte vilken dag coronaviruset kan nå även oss.
Jag själv och många många andra har, efter ett strävsamt liv med tunga arbeten, sett fram mot en ålderdom med många värdefulla år. Den pågående Coronapandemin har naturligtvis medfört många tvivel på såna förhoppningar.
Trots alla missräkningar och svårigheter är ändå min målsättning att gå vidare, att snart få möjlighet att skapa de värdefulla år som jag hade förväntat mig. En förhoppning som jag säkert delar med många andra!
Arne Engström / Gammelstilla Boksmedja.