Ett halvår, sex månader, har förflutit sedan de första varningarna om en pandemi utfärdades i vårt land, sex månader med förödande konsekvenser på många områden, globalt men för många också på individnivå. Det är näst intill omöjligt att ta in allt. För många av oss, som tillhör 70+, handlar det mycket om hur vardagen förändrats genom råd och anvisningar och social karantän, som kommit från Folkhälsomyndigheten.
Om jag bortser från saknaden av att enkelt kunna träffa barn, barnbarn, vänner och bekanta, finns det dock vissa positiva följder, som att plötsligt, efter ett långt yrkesliv kombinerat med familj och barn, visserligen via ett långt och något mindre inrutat pensionärsliv, nu gå in i en vardag utan tider att passa. Livsrytmen sitter i, trots många år med färre uppdrag och minskade tider att infinna sig till, så det har varit en tid av att medvetet inte ha bråttom, inte skynda, inte jäkta. Att använda denna annorlunda tid till att just ”ha tid”. Och njuta av det. En medveten tid, att ta till vara, som t ex att kunna ligga lite längre på morgnarna, äta långsammare, gå långsammare, hitta en rytm som passar in i nuet och inte som den var förr. Att hinna läsa morgontidningarna ordenligt, ett kapitel till i aktuella boken, sticka några extra varv på handarbetet, osv. Och – att hinna tänka tankar färdigt.
Att under coronatider fortfarande kunna vistas ute i skog och mark, t o m än fler timmar än tidigare, har varit oerhört värdefullt. Tilläggas bör också att jag fortfarande delar min vardag med min man, har god kontakt med barn, barnbarn, vänner och bekanta via mail, mobil, skype och vid några enstaka tillfällen också kunnat mötas utomhus med rekommenderat avstånd. Jag har också gjort våra inköp på tider när det känts bra att göra det. Allt detta underlättar naturligtvis förordad karantän.
Jag har aldrig känt mig utpekad som tillhörande en grupp, 70+, endast insett att ansvariga efter bästa förmåga, kunskaper och tidigare erfarenheter valt landets strategi.
Jag och min man kommer att fortsätta på den väg vi ombetts välja och att ”tänka vi och inte jag”, som Eveline Jacobson, sjuksköterska inom intensivvården, så klokt sa i sitt sommarprogram. Jag har också insett att detta halvår endast är början på en längre tid av social försiktighet.
Anonym 80+