Coronaåret 2020 – så här blev det för mig.
Det började med några inslag i nyheterna precis i början av året. I en stad, Wuhan i Kina, hade en ny sorts influensa utbrutit och det var många som dog. Vi fick se riktigt otäcka reportage. Sjukvården gick på knäna, man hann inte transportera bort de döda. Människor med symtom samlades ihop mot sin vilja och transporterades iväg eller låstes brutalt in i sina hem. Ingen verkade bry sig om hur de skulle klara av att få mat och förnödenheter. Det såg så hemskt ut, men det var ju långt borta från Sverige…
Några veckor senare kom sjukdomen till Europa. Många sportlovsresenärer smittades men blev inte sjuka förrän de var hemma igen. På vägen hem lämnade de dock ifrån sig lite virus både här och där. I flygplanet, på tåg, i väntsalar och så småningom på jobbet. Ooops – betydligt närmare nu och alltmer påtagligt.
Fram till nu, i mitten av mars levde jag helt och hållet som vanligt. Efter nästan ett år som pensionär höll jag fortfarande på att vänja mig vid det livet. Jag träffade vänner så ofta jag kunde, gick på promenader tillsammans med min man ett par gånger i veckan. Träffade barn och barnbarn lite då och då och tränade på Friskis och Svettis ett par gånger i veckan.
Land efter land stängdes ner då invånarna stängdes in. I Sverige var det bara de som var över 70 som skulle hålla sig instängda, eller i alla fall borta från andra människor. Själv håller jag mig under 70-strecket, men det gör inte maken. Jag kan alltså inte fortsätta livet som vanligt och riskera att smitta ner honom. Vi borde inte ens gå och handla själva men gör det ändå. Vi är noga med att handla vid tider då det inte är så många andra där och handspriten nyttjas både före och efter besöket. Alla är mer hänsynsfulla än vanligt och ingen bufflar sig fram till den disk där nån annan står och väljer varor. Står det någon i vägen så väntar man eller vänder och väljer annan väg genom butiken.
Men livet blev bra långtråkigt, även om just jag inte kände att jag har rätt att klaga. Det var vår och jag hade en trädgård att njuta av. Jag var ju inte ensam heller så jag hade sällskap i huset. Och promenader var ju inte förbjudna. Men jag tänker på dem som inte har något sällskap alls. Som sitter själva i sina hus eller lägenheter. Bara TVn som sällskap. Vi tittar också mycket på TV. Och promenerar och promenerar och promenerar. Vi funderar över den kryssning vi har inbokad i slutet av maj. Ska vi avboka? Det är ingen idé, vi kommer ändå inte att få tillbaka några pengar.
Våren går och livet i karantän blir allt träligare. Ingenting är riktigt kul. Vi äter våra påskägg själva men får prova på videokonferens med yngsta sonen och hans familj. Det var härligt att se dem och en ny erfarenhet, men inte är det samma sak som att träffas på riktigt.
Är jag orolig? För det mesta är jag lugn som en filbunke. Man får ta det som det kommer och lita på försynen. Men samtidigt – vem har sagt att just min familj ska klara sig helskinnad ur detta? Det ilar till av skräck ibland. Och oro för hur framtiden kommer att se ut. Är livets sötebrödsdagar över nu? Ibland får jag en form av attacker som antagligen är någon form av ångest. Det går som en våg igenom hela kroppen och avslutas med riktigt mörka och depressiva känslor. Konstigt, jag har aldrig känt av något liknande tidigare. Men det måste väl vara allt det som händer i världen. Det finns ovanligt mycket att oroa sig över, inte bara smittan. Det är alldeles för många egoistiska blådårar som styr och ställer i världen just nu och det känns som det bara blir värre. Jag har aldrig varit särskilt politiskt intresserad, men just nu går det inte att låta bli att bry sig. Det känns som om hela den demokratiska världen är hotad. Går vi mot ett tredje världskrig?
Med ett sånt här liv får man inte någon input annan än TV:n – och gudskelov för TV, för att inte tala om Internet. Jag försöker alltså hålla humöret uppe, men fasen vad jag saknar att träffa vänner, åka till stan, strosa i butiker osv. Det låter väl lite fånigt mitt i alla hemska saker som många är med om just nu, att jag inte får åka iväg och fönstershoppa lite. Men det är de där enkla vardagssakerna som jag saknar mest. Och att åka pendeltåg – det trodde jag aldrig att jag skulle sakna. Men med kollektivtrafik är jag fri att bestämma själv när och vart jag ska. Eftersom jag inte har körkort tar jag mig ingenstans om ingen annan kör mig och för mig är det viktigt att vara självständig.
Och tiden bara går och går. Vi trodde från början att det skulle vara över på ett par månader. Fram emot maj kunde vi äntligen träffa våra barn, de äldre barnbarnen och några av våra vänner. Vid olika tillfällen förstås. Vi satt och småfrös utomhus och det var så mysigt att sitta och surra en stund. Kryssningen har vi nu fått beslut om. Den är inställd och vi kommer att få alla pengar tillbaka. Det kändes bra. Ingen av oss hade nu någon som helst lust att åka på kryssning.
Sommaren har i viss mån varit en paus från karantänslivet. Yngsta sonen var här med hela sin mysiga familj och vi hade inte setts på flera månader. Nu skulle vi vara så försiktiga, bara vara utomhus och bara armbågshälsa osv. Men så glömde yngsta barnbarnet bort sig och gav mig en riktig bamsekram. Gissa om jag kramade tillbaka! Den eventuella skadan var ju redan skedd. När de hade åkt hem blev jag nästan illamående av rädsla att jag skulle ha smittat ner henne och därigenom förstört hela sommarlovet för dem. Men det gick ju bra och den där kramen har jag levt på hela sommaren. Nu när jag skriver blir jag alldeles tårögd. Så många kramar jag har förlorat det här halvåret som gått och så många kramar som förlorats i världen.
Jag har till och med vågat mig på att åka pendeltåg några gånger. Det var så härligt att ge sig iväg och träffa syrran på tu man hand. Vi tog en promenad på Söder och åt lunch. Vi hade tänkt ta ett glas vin också, men jag kände att jag ville åka hem innan det blev rusningstrafik. Häromdagen tog maken och jag pendeln till stan, träffade en god vän och promenerade sedan till Djurgården. Lunchade och gick på Valdemarsudde, men där kändes det trångt och luftfattigt. Det var inomhus och alldeles för tätt mellan människorna. Vi promenerade tillbaka, stannade till och tog ett glas vin på en servering på Strandvägen och låtsades att vi var i Marseille. Vi skulle ju egentligen ha åkt dit på den kryssning som inte blev av. Om det blir någon kryssning vid annat tillfälle får framtiden utvisa. I nuläget känns det inte aktuellt.
Nu är sommaren slut och i Sverige är situationen för närvarande lugn och försiktigt positiv. Ibland glömmer jag nästan av att vara försiktig. Vi har fortsatt träffa både barn och barnbarn, till och med inomhus. Det finns fortfarande en del sjuka, men kurvan över insjuknade och avlidna går stadigt neråt. Vi blir ständigt uppmanade att hålla i och hålla ut och framför allt att hålla avstånd. I många andra länder blir det fortfarande värre och värre. USA, Latinamerika och Indien är värst. I Europa verkar en andra våg vara på väg. Det har vi i Sverige inte sett något av – ännu. Jag bävar för hösten och vintern.
Anonym