Covid 19
För ett år sedan var jag en pigg pensionär med många inplanerade aktiviteter. Nu är jag en gammal dam sk äldre och sjuttioplussare som fyllt i Vita arkivet och skrivit Framtidsfullmakt.
I mars hade mina föräldrar äntligen fått äldreboende i min hemstad. Trots att covid 19 just brutit ut i Sverige lyckades jag ordna transport och flytt för dem från lägenheten de bodde i. Var tredje månad hade jag satt mig på tåget för att besöka dem. Två dagars resa fram och tillbaks och tre nätter hos dem. Vistelsen där bestod mest av att ordna alla praktiska saker som hemtjänst inte gjorde.
Nu skulle jag bara kunna umgås med dem och äldreboendet ta hand om allt praktiskt. Jag såg fram emot att ta hem dem och vi skulle sitta på min altan och dricka kaffe. Det var flera år sedan de kunnat besöka mig. Så blev det ju inte. Första två dagarna fick jag komma in till dem, för att möblera och ordna det viktigaste. Tyvärr var min pappa mycket sjuk och dog andra natten.
Min mamma sitter nu ensam i en ny stad och jag kan inte besöka henne. Jo vi kan ses bakom en plexiglasskiva, men hon förstår inte varför och tycker jag är dum som inte följer med henne in i stället. Att ha facetimekontakt fungerar inte alls. ”Ta bort den där saken” säger hon till personalen om paddan. Det är nästan så att jag har lust att göra som några gjort för att kunna träffa sina föräldrar klättra in genom hennes fönster.
Att jag som äldre skulle vara en smittorisk tror jag är mindre troligt än att personalen som lever ett aktivt liv i samhället är det. Jag hatar covid 19 viruset. Jag har inte blivit en ny människa som plötsligt skulle uppskatta att ha en kör med okända människor utanför mitt fönster eller ha lust att sätta mig framför TVn och titta på en massa serier.
Jag har inte brist på sysselsättning men jag vill träffa mina barnbarn och mina vänner och min mamma. Jag ringer min kusin som gråter för att hon inte längre kan hämta sitt barnbarn på dagis som hon brukar göra.
Jag borde känna mig ganska nöjd. Jag har hus trädgård och hund. Jag har vänner på nära håll jag kan träffa utomhus men det hjälper inte. Det finns inga TVprogram eller utomhusaktiviteter eller facetimemöten eller telefonsamtal som kan ersätta möten in real life. Jag behöver ingen tid för eftertanke.
Jag vill träffa mitt barn och mina barnbarn. De bor inte tillräckligt nära för att vi ska kunna träffas över dagen. En av mina allra bästa vänner bor en natts tågresa bort. Ibland undrar jag om det inte är av bekvämlighet som myndigheterna klumpar ihop alla oss över sjuttio. Det gör ju ingen större skada för samhället att isolera oss. Vi har ju inga jobb vi måste vara borta ifrån.
Är jag äldre och har underliggande sjukdom måste jag naturligtvis vara försiktig , men jag är frisk, inte överviktig och tror inte att risken för att jag ska belasta sjukvården är större än vad det är för en överviktig femtioåring.
Jag är ingen sjuttioplussare. Jag är en människa som råkat fylla sjuttio år. Varje sommar brukar mina barnbarn bo hos mig några dagar då dagis och fritids är stängd. Även i sommar lät jag dem komma till mig för som jag läst på ett ställe.
”Man kan inte leva för att inte dö, man måste leva för att leva.” Jag låg bredvid dem i sängen och läste saga. Jag kramade dem. Jag kände mig orolig för att mina vänner inte skulle våga träffa mig ens utomhus sedan. Jag förstod sen att jag inte var ensam om att ha barnbarnen på besök.
Vi fyrtiotalister är vana vid att tänka själva och kommer inte att godta att vara utanför samhället hur länge som helst. Det är inte vi som sprider smittan. Det är inte vi som ligger tätt tätt på badstränder. Det är inte vi som smittat de äldreäldre på äldreboenden. Det är den dåliga äldreomsorgen. OBS inte de som jobbar där utan organisationen.
Medan jag skrev detta kom det ett meddelande från folkhälsomyndigheten att besöksförbudet på äldreboenden ska förlängas till åtminstone sista september. Så ännu en månad måste min mamma sitta i fängelse.
Är verkligen risken för att vi anhöriga ska föra in smittan så stor att detta är berättigat eller kan det vara så att det inte kostar samhället något att stänga in de äldsta lite till. Vi ska skydda våra äldre heter det. Våra äldre behöver också livskvalitet.
Vi tycker det är självklart att yngre ska få flockas på badstränder leva ett så normalt liv som möjligt trots smittorisken.
Musikunderhållning på äldreboende i all ära men för våra äldsta som kanske inte har så lång tid kvar är det viktigaste av allt att få ha sina närstående nära sig. När ska vi börja ta hänsyn till det.
Jag hatar covid 19 och jag hatar att bli behandlad som en äldre sjuttioplussare. Jag är en människa som kan tänka själv.
Ingen sjuttioplussare utan en människa