Coronaminnen
Jag och min man bor i en by i nordvästra Skåne. Vi är knappt 70 år, men tillhör båda riskgrupper. Restriktionerna har vi följt så mycket som möjligt. Våra 4 barn med familjer är utspridda över Sverige och världen, så dem har vi inte träffat sedan början av året.
I början var vi bekymrade över besök i vår matbutik, men ganska snart upptäckte vi att flera personer stod i kö utanför det lokala ICA kl. 8.00 på morgonen. Efter att de hade handlat färdigt, ca 8.20, kunde jag gå omkring ensam i butiken och handla mina varor. Det har krävts lite mer planering för att bara handla en gång i veckan.
Våra vanliga aktiviteter har naturligtvis ställts in: Boulespel, pensionärsträffar, byföreningsaktiviteter, parmiddagar och annat trevligt. Vi har trädgård och den har väl aldrig varit så fin som nu: ogräsbekämpning, nyplantering och toppdressing för gräsmattan.
Vid våra dagliga promenader har vi träffat grannar och vänner som vi småpratat med på avstånd.
I mitten av maj dog min mamma. Hon bodde på ett vårdboende och hade precis fyllt 96 år när hon somnade in helt stilla. Vårdboendet hade inte drabbats av någon Covid-19.
Nu började planeringen av begravningen tillsamman med min syster som isolerat sig på landet norr om Stockholm.
Om vi skulle hålla begravningen inom de närmast sörjande blev vi ändå ca 30 personer med mammas barn, barnbarn, barnbarnsbarn och syskonbarn. Församlingen hade satt en coronagräns till max 25 inklusive personal. Och en minnesstund på lokal verkade också svårt att ordna. Vi funderade på att skjuta upp ceremonin tills pandemin är över, men när blir det?
En rekommendation från prästen var att inte skjuta på avskedet utan hitta en lösning. Vi beslutade oss för att ha ceremonin, begravningsgudstjänst och minnesstund, ute i naturen. Vår mamma tillbringade mycket tid i Kullabygden. Vi hittade en fin äng, lagom avskilt, där vi kunde bre ut oss på filtar med avstånd.
En tisdag i början av juli, då alla hade möjlighet att delta, bokades. Sen infördes olika restriktioner runt om i världen och familjen i Asien kunde inte komma till Sverige som planerat. 6 personer fick förkylningssymtom och avbokade.
Min syster och jag hade ordnat med ett fint provisoriskt altare. Ett litet bord med vit duk, ett fint foto på vår mamma, ett litet foto på vår sedan tidigare avlidna pappa, en blå glasurna med askan, en underbar blombukett med rosor, blåklockor och daggkåpa och ett levande ljus.
Dagen innan ringde prästen och undrade om vi hade en reservplan, ”det kommer att regna och blåsa kuling”. Vi hade alltså lyckats boka in den kallaste, regnigaste och blåsigaste dagen på hela sommaren. Min syster hade köpt ett partytält som reserv, men vi var osäkra om det skulle räcka. Snittar var beställde, tårtor likaså. Vinet och äpplemusten var köpt. Flera hade redan rest till Skåne och tagit in på hotell. Vi kunde inte ställa in. Nu var vi bara 20 personer och med hjälp av vår präst kunde vi boka byns kapell samma dag och tid som planerat. Men minnesceremonin är ju inte så trevlig att ha i regn och blåst, så efter lite funderande så beslöt vi att chansa på en inomhussittning. Jag och min man möblerade om vårt största rum och placerade ut små bord som på en liten taverna.
Det var en väldig tur att vi ändrade planerna. En halv timma innan vi skall bege oss till kapellet vräkte regnet från sidan och det var bara 8 grader i luften.
Väl på plats utspridda i kapellet med vårt lilla altare uppställt där framme och sång a cappella så blev det en mycket fin begravningsgudstjänst.
Efteråt samlades vi i vårt hem. Två meter mellan grupperna lyckades vi inte hålla exakt. Vi serverade med plasthandskar och handsprit fanns tillgänglig. Även denna stund blev lyckad och minnesvärd.
Nu har det gått några veckor och än har ingen av oss 20 drabbats av Covid-19, som tur är.
Anonym