Coronans år 2020
Vi är 70+! Har varit gifta i 56 år, har två döttrar och 4 barnbarn. När vi blev pensionärer fylldes vår tid med att ställa upp med barnbarnen på olika vis, allt ifrån att skjutsa till olika aktiviteter, hjälpa till med hockeyutrustning och hästskötsel, baka och laga mat, hämta och lämna på dagis etc. Vi sov över eller hade någon hos oss när så behövdes. Hjälpte till när de var sjuka och tillbringade helger och semestrar ihop, ena gången med den ena och sedan med den andra! Eller alla tillsammans. Min man är händig och duktig på att snickra och vi har haft stall med egna hästar under en lång period i vårt liv, så hästskötsel och stalljobb är han duktig på. Hästintresset har gått i arv så när vi inte hade egna hästar hjälper vi till hos den ena dottern som har hästgård.
Nu är de äldsta barnbarnen vuxna och de yngsta är 17 resp 19 år. De går andra året på gymnasiet resp andra året på högskola och bor på sina skolor på internat.
De äldsta är 27 resp 24 år och har flyttat hemifrån båda två. Det har också kommit ett litet barnbarnsbarn! Hon är nu 1,5 år och ända sedan hon föddes har jag haft glädjen att få ta hand om henne när hennes mamma skulle till stallet (“hemma” hos föräldrarna). Vi sågs där ca 3-4 dagar per vecka. Den lilla underbara tjejen har jag alltså fått umgås med så mycket att det känns som ens eget barn!
POFF! Så kom Corona!
Alla över 70 ska hålla sig hemma och inte träffa andra, inte handla själv och definitivt inte umgås med barn och barnbarn!
Först blir man alldeles villrådig, vet inte vad man känner, allt blir liksom tomt.
Hittills har vi haft turen att ingen i vår närhet har drabbats av sjukdomen. Men livet har blivit svårt ändå.
Vår dotter som har de yngsta barnen, som går i gymnasium och högskola, flyttade 1 februari från ett hus till en liten enrumslägenhet på 24 kvadrat! (hon har levt ensam med barnen sedan de var 2 och 4 år) Det var bara ett tillfälligt boende under våren. Hon hyrde förråd för de möbler som inte fick plats. Naturligtvis var lägenheten för liten för henne och barnen, men eftersom de bodde på internaten tyckte vi det var helt ok eftersom de bara skulle komma hem vid påsk och då kunde en av dem bo hos oss. Men så stängde skolorna och båda barnen blev tvungna att lämna sina rum i samband med stängningen. Och nu fick de ju inte heller komma till oss eftersom vi inte fick träffa dem! De blev tvungna att koppla upp sig på var sin dator mot sina skolor trots att de satt i endast ett rum utan att kunna stänga dörren om sig. Den yngsta går på ett hundsportgymnasium och har sin hund med sig där – det blev alltså 3 personer och en hund i 24 kvadratmeter! Det blev inte bättre än att deras mamma blev förkyld och fick inte komma till jobbet utan hon skulle också sköta jobbet hemifrån via sin dator! – Det här sved i mamma-mormorshjärtat må ni tro! Nu har de i alla fall flyttat in i ett fint litet hus så de finns plats för alla!
Vi får handlat vad vi behöver av våra barn eller barnbarn. Vi har varandra så vi är inte helt isolerade. Vi bor i litet radhus så vi har en liten trädgård som tur är! Vi kan prata med grannarna över staketet och hålla Corona-avstånd.
Men oj vad jag saknar mitt barnbarnsbarn! Jag ser på Facebook hur hon växer och vad hon lär sig och vad hon får vara med om!
Jag saknar också att inte kunna gå och handla. Vi var duktiga på att utnyttja extrapriser i de olika affärerna eftersom vi inte har så hög pension. Men jag kan inte kräva av de som handlar åt oss ska åka runt till olika butiker för att det är vissa saker som är billigare där. Jag kunde cykla till affären när jag märkte att något saknades, nu kan man inte vara spontan i matlagningen utan måste tänka igenom exakt vad som behövs för en vecka. Det är inte heller lätt att köpa nya kläder eftersom man inte kan gå in i en butik och prova. Man får slita på det gamla. Samma med håret, det blir långt och stripigt och så försöker man klippa lite på luggen så man ser något! Och tandläkarens årliga kallelse (har inte folktandvården) ringde jag återbud till.
Trots att jag alltså har det relativt bra, har mat och tak över huvudet, kan vara ute i trädgården och ta promenader och framför allt, fått vara frisk och likaså mina nära och kära, så är det jobbigt. Jag har en känsla av att plötsligt inte vara värd någonting! Så mycket energi och möjlighet att hjälpa andra som både jag och min man har, känns det svårt. Även om man inte är mer än några månader äldre nu än när Corona dök upp, så blev man plötsligt så gammal! 70+ är lika med skörare och äldre. Den insikten gör att man börjar tänka mer och mer på slutet. När blir jag sjuk i någon sjukdom som gör mig vimsig, knackig, strubblig, sängliggande etc? Före Corona hade jag inga såna tankar, kände mig bara så glad att jag är så pigg som jag är och det kändes underbart att kunna finnas till för andra. Men nu är det slut med det! Jag tror jag blev 20 år äldre med ett nafs och totalt värdelös! Vi blir båda två oföretagsamma, sitter framför TV:n eller med ett korsord eller bara tänker på att vi är så pass gamla att vi inte har något att se fram emot.
Anonym