Corononans År 2020
Alldeles innan nyår blev jag sjuk. Jag fick någon slags influensaliknande symtom, ont i halsen, lungorna, snuvig, feber samt symtom från magen med våldsam diarré och fruktansvärda magsmärtor och en hosta som satt i länge. Var bokad som vikarie på mitt gamla jobb, ett demensboende. Nyårsdagen som jag skulle ha jobbat fick jag naturligtvis avboka.
Sov mig igenom halva januari, och i min dvala-liknande tillvaro ringde jag till min vårdcentral, febern åkte bergochdalbana, men det var ingen fara alls enligt vårdcentralen. (Trots att jag knappt kunde prata p.g.a. hostan).
Sakta återvände jag till livets kändes det som. Sen blev det mars månad. Nyheterna kretsa alltmer om ett virus ”borta i kina någonstans” – så långt borta från oss. Så fel man hade. Alltfler oroväckande rapporter strömmade in om detta virus, och världen och våra liv förändrades totalt.
Folkhälsomyndigheten gav oss riktlinjer och rekommendationer på hur vi ska skydda oss själva och andra. Vi lärde oss social distansering, och fick .ändra om våra planer, d.v.s. ställa in allt, hade flera resor planerade, men av det blev det inget.
För första gången levde jag i en pandemi, oerhört skrämmande.
Nu har vi kommit till oktober snart, och runt om i världen ökar smittspridningen igen. Så även i Sverige, fast i långsam takt. ”Vi går sakta men säkert åt fel håll” sa Anders Tegnell nyligen. Och nu måste vi fortsätta kämpa allt vi kan.
Har tyvärr upplevt att folk börjar slappna av mer, märks i affärer t.ex. Hålla avstånd är något vi får leva med länge än, tyvärr.
Det är nu vi inte får släppa taget! Pandemin är fortfarande här!
Jag vet inte vad jag hade för konstig influensa i slutet på 2019 och början på 2020. Gjorde senare ett antikroppstest som var negativt. Alla utvecklar inte antikroppar, eller så var det inte Covid 19 som jag hade.
Nu hoppas jag att nästa år blir ett helt annorlunda, bättre år, och att livet går tillbaka till lite grann som det var innan Coronans år 2020.
Anneli Östring