Att musicera av alla de slag har varit ett ”måste” sen jag var i 10-årsåldern. Körer, piano, dragspel, fiol…Nu, snart 60 år senare, slår Coronapandemin omkull detta med stor kraft! Kyrkokören får läggas i vila och mina härliga ukulelegrupper får ställas in. Mitt liv rasar! Men sitta med armarna i kors är inte min metod. Visst kan jag sitta hemma och spela på min flygel och ukulele, men det är inte samma sak som att spela och sjunga ihop med vänner.
Då händer detta! Min vän Anita och jag får en förfrågan om vi vill gå med prästen i byn och spela ukulele på ett äldreboende. Självklart! Vi spelar utomhus, så klart. De boende som vill och kan kommer ut till oss och sjunger med. Mycket uppskattat! Det blir en nästa gång, tror vi. Vi är väl förberedda och redo. Då ringer man och säger att nya regler har uppkommit. Vi får inte komma dit längre. Regler är regler!
Vi är nu dock så inriktade på att spela och sjunga att vi tar oss till Anitas område, där det bor många pensionärer som är i karantän. Vi ställer oss på Anitas altan och börjar spela på våra ukulele och sjunga våra glada låtar. Vi ser att fönster öppnas, folk kommer ut på sina altaner runt om, och några vågar sig ut på gräsmattan. Detta blir så lyckat att vi sen fortsätter varje onsdag, tillsammans med ännu en sångare, Gertie, i 17 veckor! Så kul! Vi får otroligt mycket uppskattning och ”hjärtan”.
Även min fina kör Chorus Veddige med körledare träffas under sommaren. Vi håller distans, har eget fika med, sjunger till gitarr- och ukulelekomp och pratar. Platsen är vid Viskan, där män från Veddige gjort en fantastiskt fin uteplats. Man kan inte bara sitta med armarna i kors. Det GÅR att mötas på säkert sätt. Och livet blir mycket roligare.
Mvh Anna Elmquist