Tankar om…
Tankar om det som rör sig i huvudet under pandemin. Min värld har blivit mindre, men kanske inte sämre. Jag skriver dagbok under pandemin, det finns fragment från den.
Att välja sin mat. Där gick gränsen för mig när restriktionerna för oss över 70 år sattes. Jag blev erbjuden från två håll att få hjälp med inköp av mat. Jag kunde inte ta emot det, fast det rekommenderades skarpt. Jag försökte sätta mig in i hur det skulle gå till, men det tog bara slut. Att inte få välja, se med egna ögon, ta i, känna på, beräkna åtgång, välja – avstå. Jag gillar att handla men glädjen i shoppandet har fått kanaliseras till matinköp. Det är inte att sitta hemma och skriva en lapp.
Jag blev själv lite förvånad över styrkan i min reaktion, men jag tog den på allvar. Jag går till min affär en gång i veckan under morgontimmarna och där är lugnt och skönt, mer personal än kunder. Jag handlar också åt min särbo, som är äldre än mig.
Jag har köpt kläder i mitt liv. Jag har kostat på mig, jag har lekt med färger och former. Jag har skor så att det räcker livet ut. Nu har jag varit pensionär i 10 år. Redan första månaden som pensionär stod det klart att jag handlade för mycket. Jag handlade det jag ville ha, och den tilldelade pensionen smalt ihop på några dagar. Jag fick skärpa mig direkt, sluta gå in i en affär. Så har det varit, och det har gått bra. Jag köper inte mycket nytt, har nöje av min stora garderob, som det går att variera och leka med. Men efter 10 år börjar älsklingsplaggen visa upp nötta ställen, rentav hål. Men, det går fortfarande att hitta fynd i garderoben, möjligheter till nya älsklingar, nya variationer.
Jag har köpt kläder även som pensionär, en sort, nämligen fritids- och vandringskläder. Det har jag satsat på, både kläder och kängor, och även där har jag slitit ut och köpt nytt igen. Jag tror det är vandring och skidåkning som hållit mig vid liv, gett mig glädje och nya kamrater.
Det finns en grund för detta friluftsintresse. Jag är uppväxt på landet. Svor över leriga vägar när jag var barn och åkte buss in till Stockholm, till barnen som gick med lågskor till skolan. Men jag hade tillgång till skogen och sjön. Där växte jag upp och lärde mig saker, även att koppla av. Nu har jag upptäckt att det är livet på landet som ger i alla fall mig värdet med tillvaron. Det har blivit så att jag bor i ett mindre samhälle nära storskogen. Det har varit ett plus under pandemin. Här möter jag människor jag känner igen från olika sammanhang på ett naturligt sätt i samhället. Ensamheten blir inte så kännbar.
Jag har haft tillgång till en stuga i Hälsingland, men vi är många som har turats om att vara där denna sommar. Stugan är min bror och svägerskas, och de har vuxna barn med familjer och alla bor i Stockholm utom jag som bor närmare. När Stockholmarna fick åka utanför stan, så stod inte den stugan tom många dagar. De åkte familjevis, inte heller där passar det att trängas på liten yta. Från veckorna innan midsommar och en bit in i september har familjerna avlöst varandra. Min bror har hållit mig underrättad om lediga tider, så jag har styrt mot Hälsingland vid flera tillfällen än vanligt. På dessa resor har vi träffats före eller efter i min trädgård eller vid stugan när vi skiftat. Min syster i Köpenhamn har jag däremot inte alls träffat. Varken hon eller jag är intresserade av att åka tåg även om man kanske får. Tänk att sitta på ett tåg någonstans i Sverige och önska att man inte alls vill vara där p g a vad som händer runt omkring.
När vi över 70 blev satta på undantag, så är det förlusten av vänner på avstånd, att inte resa, kulturutbud och umgänge på vandringsstigar som blev kännbart för mig. Friluftsfrämjandets vandringar ställdes in direkt. Jag har på senare år utökat rörligheten till hela Sverige och åkt med främjare på vandringsresor i olika delar av Sverige och så sent som i oktober 2019 gick jag med ”Mälaröarna” från Stockholm på El camino till Santiago de Compostela.
Jag har inte slutat att gå, men det har blivit mer närliggande promenader, och det har blivit i mindre sällskap och oftare ensam. Det har gått att umgås utomhus, vår och sommar har varit lyckosamma. Min bokcirkel har fungerat med vandring, lunch och boksamtal. Vi har bara ändrat lunchrutinerna från restaurang till picknick. Liknande har hänt med övriga vänner, vi har träffats i trädgårdar och utomhus i stället för inomhus. Där blir det lite svårare ju längre hösten framskrider. Nu är det höst, september går bra, men det känns lite gruvsamt inför sen höst och vinter. Pandemin verkar dra ut på tiden, kanske väntar ett likadant år till med social isolering, klent kulturutbud. Nog är det ett inskränkt liv, men de primära behoven tillgodoses åtminstone för pensionärer. Det går ingen nöd på oss. Jag kan bli lite trött när människor klagar. ”Ingen kommer”, ”Jag får inte träffa mina barnbarn”, ”Här får jag sitta ensam”, ”Nej nu räcker det, ingen ska bestämma över mig”.
Det går väl att hitta nya vägar, nya sätt att träffa gamla vänner på, tänker jag. Man behöver inte träffa många, men man behöver få tala och tänka högt ibland. Man behöver få höra någon annan mening än sin egen.
I somras när det var varmt och vackert höll jag på att snöa in av längtan efter sol och bad. Sol fanns, men badet kändes långt borta. Då blev jag bjuden till en väninna som byggt ny brygga. Vi badade i 3 veckor, blev bruna som pepparkakor och njöt av augustis alla höjdpunkter såsom kräftor, grillkvällar, surströmming, kantarell- eller bärpajer. Jag fick min sommar. Hemma har jag kunnat odla och äta sallad och tomater så mycket jag vill, dessutom fick jag överta en odling av en granne som p g a coronaviruset fick lov att flytta tillfälligt till Småland. Jag har plockat blåbär, hjortron, hallon och lingon. Att vara i en skog, höra suset, se en fågel… Man hinner både tänka och uppleva en del innan man fått ihop sina blåbär för dagen.
Jag avslutar med berättelsen om ett Aroniaträd. Jag och min särbo hade vågat oss på att åka till ett växthus med café. Vi kollade och det verkade stort och luftigt, serveringen låg i ett stort växthus. Efter kaffestunden gick jag runt och tittade på växterna och fann min dröm, ett litet ”tillklippt” Aroniaträd. Jag har sett ett väl utvecklat för många år sedan. Det var så vackert. Jag har med tiden lärt mig uppskatta bären. Jag sov på saken, nu har jag ett eget träd hemma och det är en fröjd att titta ut där det står i en liten höstrabatt på min lägenhetstomt.
Anli Forsberg