Anita Olofsson

Det var den 27 februari. Vår dotter hade uttalat sin oro inför en kommande pandemi. Vi måste åka och handla och bunkra upp, ifall affärerna stängde, sa hon. Vi tyckte hon var löjlig men vi begav oss i alla fall till stormarknaden. Min man skämdes.  Vagnen fylldes med Bullens varmkorv, corned beef, potatismospulver, ris, bönor…

I början på mars var min födelsedag. Återigen uttryckte dottern sin oro. Vi skulle gå på värdshus och fira, för vem visste när vi kunde bege oss ut tillsammans nästa gång. och mycket riktigt, det var sista gången vi var ut och åt tillsammans. Ja, åtminstone på ett bra tag. 

Nu var början på en pandemi ett faktum. Den 3 mars var till exempel vetemjöl och jäst omöjliga att få tag på, i alla fall  i stockholmstrakten. 

Min man och jag hade en dispyt. Han ville ordna styrelsemöte hemma hos oss för den förening han är med i. Jag protesterade. Det hela löste sig genom att medlemmarna ringde och sa att de inte vågade ge sig ut och åka kollektivt, eftersom de var 70plus.

Nu smög sig coronarädslan på mer och mer. Ett besök hos ortopedverkstad, ögonläkare och frisör gjorde att jag gick i skräck efteråt och kände efter hur jag mådde. 

Det som sedan följer i mina dagboksanteckningar är ”kort promenad”, ”ingenting”. Apatin tog tag i en.

En räddning mot tristessen var att olika kulturevenemang började sändas digitalt. En lördagseftermiddag satt jag inlindad i en pläd  och såg på La Traviata från Operan. Fler evenemang sändes senare från Operan och Berwaldhallen, de platser jag flitigt besökt och verkligen saknade.

Eftersom fågelskådning är mitt intresse åkte vi ibland ut med bilen till någon fågellokal men att gå upp i fågeltornet där folk trängdes var inte att tänka på. 

Den 24 mars var jag tvungen att åka in till ögonakuten på Södersjukhuset. Kuslig stämning. Det som förvånade mig var att ingen bar munskydd. Det var förresten nästan omöjligt att komma över munskydd och handsprit. 

Dotterns farhågor om att vi inte skulle kunna träffas besannades. Lyckligtvis har vi en radhustomt och det hände att hon kom på besök och fick sitta en bra bit bort när vi drack kaffe. Efteråt lät vi hennes kopp stå kvar ute någon dag innan vi vågade ta in den och diska.

Innan pandemin hade jag varit en nöjeslysten person som besökt oilka föreningsaktiviteter och kulturevenemang. Det var därför svårt att ställa om jämfört med andra som trivdes bäst hemma. Mina forna vänner hörde av sig ibland i början per telefon men senare avtog det och jag kände att jag kunde inte sprida någon glädje och ringde inte heller så tillvaron blev alltmer begränsad. 

Den första april tog jag och min man en biltur och åkte i trakter i närheten vi inte besökt så ofta. Det kändes som en upplevelse att få röra sig utanför hemmets sfär. Nu börajde fågelsäsongen på allvar och blåsippor och vitsippor kunde beskådas. Mötte man någon på stigen var det till att hålla avstånd!

Det som bekymrat mig mycket under den här tiden är hur yngre människor sett på oss 70-plusare. Inte brydde man sig om avstånd när man möttes på stigen. ”Skyll dig själv, kärring, om du går ut”, tycktes de tänka. Jag som betraktat mig som tämligen ung förr kände nu att man var inget värd. Skulle jag, som är 75 år, få någon vård om jag blev sjuk? De flesta unga levde som vanligt. De blev ju inte speciellt sjuka, tänkte de. So what, om någon gamling strök med?

Maten var ett bekymmer för mig som tycker om att laga annorlunda rätter. Den beställdes via nätet  från Mathem som kom med leveranser. Men om man plötsligt blev sugen på något? Lite vin ville man ha ibland och man kunde få hemleverans om man beställde i god tid. 120 kronor tar de för leveransen. Apoteksvaror blev det också att beställa via nätet. Ett enkelt nöje var att på telefonen följa budbilens framfart. Snart skulle den vara här! Nej, den hittade inte och irrade omkring. Vid något tillfälle kontaktade jag läkare via nätet. Konstig upplevelse att se sig själv i telefonen. Första gången visste jag inte hur jag skulle bära mig åt.

En tandinfektion gjorde att jag måste uppsöka tandläkare, specialist. Där verkade inga restriktioner råda. Tandläkaren hade inte ens munskydd på sig när jag kom in.

Ett påbud hade utgått från Anders Tegnell att man bara fick åka två timmars bilfärd hemifrån. Vi trotsade detta och åkte till fritidshuset i Leksand strax efter påsk för att bland annat stänga av värmen. Jag vet att stockholmare inte var populära i byn så besöket blev kort.

Nu är vi inne i juli och sitter i vårt fritidshus. Med myndigheternas tillåtelse. I morse åkte min man till affären när de öppnade, första gången på flera månader. Jag har varit tvungen att uppsöka ögonakuten i Falun två gånger på kort tid och det var en skräckupplevelse. Flera timmar i ett väntrum med många andra. Jag blev avrådd från att komma dit men var tvungen. Jag var den enda  jag såg på Falu lasarett som bar munskydd! Handspritflaskan i högsta beredskap. Nu väntar oroliga tider med skräck för ifall jag blivit smittad. 

Ensamheten känns än större eftersom vi var tvungna att avliva vår 18 år gamla katt. Eftersom vi inte har några barnbarn har han varit oss till stor glädje. Nu ligger hans aska i en urna begravd på ett ställe här på tomten där han brukade sitta och vakta på möss. Ovanpå har jag planterat en vit rosenbuske.