Coronans år 2020
När larmet gick på TV, radio och tidningar om coronapandemin med covid 19, så kom det som en chock. Visserligen har jag både haft Asiaten på 1950-talet och Hongkonginfluensan 10 år senare, men jag var yngre då. Som 70+ med skakig hälsa kände jag mig plötsligt för första gången i mitt liv gammal och skör, så utsatt. Oroligt följde jag nyheterna, följde noga alla Tegnells rekommendationer. Jag stannade hemma och tänkte att till sommaren är det nog över.
Men det gick inte över. Jag talade med familj, släkt och vänner, ville höra att alla var ok. Nere i porten hade en namnlista satts upp med grannar, som sträckte ut handen till hjälp.
Dagarna och veckorna gick. De vanliga telefonsamtalen övergick till Skype och Facetime, så vi kunde se varandra, men jag fick ju inte träffa och krama mina nära och kära. Det blev plötsligt tomt och grått.
Coronan tvingade mig att stanna upp. Insåg hur lätt det är att bara rusa fram genom tillvaron, att springa på i samma gamla hjulspår, som man alltid har gjort. Jag började fundera över, vad som är viktigt för mig. Vad drömde jag om att göra som ung, vad har jag skjutit upp? Allt det där som man ska göra sen, utan en tanke på att åren går. Men nu är det väl kört? Nu när jag sitter instängd i min lägenhet och ser världen passera förbi utanför fönstret.
Visst finns TV:n och jag har en trave med olästa böcker, men jag blev rastlös. Jag ville kunna sticka in till stan och ta en fika med vänner, strosa runt, se lite folk och titta i skyltfönster. Ville kunna titta in på en utställning, gå på bio och teater. Plötsligt ville jag en hel massa. Men om jag p.g.a. coronan inte längre kan träffa andra, vad gör jag då?
Då kom jag på internet. Tänkte att om jag inte kan komma ut i världen, så kan väl världen komma till mig. Med mobilen tog jag en bild genom fönstret och lade ut den på sociala medier. Plötsligt kom kommentarer från gamla vänner och även släkt, som jag inte pratat med på länge. Upptäckte att fler börjat lägga ut vardagliga bilder, som ungefär betydde ”hej, här är jag och jag är ok”. Vi blev varandras livlinor av uppmuntran, utan att behöva säga så mycket. Äntligen öppnades ett fönster ut ur isoleringen. Så jag bestämde mig för att fortsätta lägga ut bilder. Jag tar bilder på mina promenader, på blommor, på kvällshimlen osv. Det får mig att se och ta vara på de små, men viktiga sakerna i tillvaron.
Upptäckarlusten drev mig vidare. Jag började titta runt ute i etern och upptäckte att det finns en, för mig helt okänd, värld där ute. Det finns grupper för alla möjliga och omöjliga intressen. Som ”kulturtant” letade jag först efter grupper med konst och litteratur. T.ex. en grupp för de som gillar att läsa och diskutera böcker (vilket passar fint att göra i sin ensamhet) och sidor med olika författare. Upptäckte också en massa kulturevenemang, som man kan se hemma i soffan. Hittade bl.a. en pjäs på nätet, som Kulturhuset i Stockholm visade, som jag annars kanske inte hade sett.
Men ibland behöver jag komma ifrån det tunga och allvarsamma. Jag behöver lite nostalgi och verklighetsflykt. Då letar jag t.ex. upp fina svartvita Stockholmsbilder eller återupplever gamla TV-serier. Upptäcker att det finns fler som gillar de gamla TV-deckarna och som med liv och lust gräver fram spännande bakgrundsinformation om dem som tidstypiska dräkter, inredning, bilar, matrecept, historiska sammanhang m.m.
När jag är trött på det eller bara allmänt less, så finns det en mängd skojiga, lite tramsiga sidor med roliga historier och söta katter. Man måste ju också få skratta.
Jag inser att jag kommer att vara instängd länge till och jag försöker ta en dag i sänder. Det kommer att ta tid innan pandemin klingar av och det finns ett vaccin. Skyddsmurarna mot omvärlden kommer att finnas kvar ett bra tag till, men de känns inte längre lika höga och ogenomträngliga. Jag har börjat se tillvaron på ett lite annat sätt, börjat hitta nya vägar för att förgylla tillvaron.
På kylskåpet har jag satt en påminnelse. Det är en bild av ett flygplan med en banderoll. På banderollen står det: ”Det finns en hel värld där ute att upptäcka”.
Anita Elgerot