Kyrkobesökarna
Det var i slutet av april. Telefonen ringde.
– Det börjar bli lite långtråkigt med det här med Corona, sa Gunnar.
Han är min lärare i konsthistoria. Det är en kurs, som han leder för pensionärer, men kursen är inställd på grund av corona-restriktionerna.
– Ja, ska vi inte hitta på något. Det är fyra och en halv mil mellan oss så det vore väl bra om vi kunde se och besöka något mitt emellan oss, svarade jag.
– Ja, men vad?
– Jag har inte varit inne i Äppelbo kyrka. Det vore trevligt att göra det någon gång.
Han bor i Vansbro och jag bor i Malung, så Äppelbo är halvvägs mellan oss. Man åker jämt förbi Äppelbo kyrka, som står så vackert vid sidan av landsvägen. Man är alltid på väg någonstans, så det blir inte av att man stannar och ser hur kyrkan ser ut inuti. Man stillar inte sin nyfikenhet då man har bråttom. Kyrkan hade makt och pengar förr, och där samlades föremål som hörde kristendomen till. De föremålen är ofta vackra och värdefulla, och finns för de mesta kvar.
– På kursen finns en kvinna som kan visa oss Yttermalungs kyrka. Vi kan passa på att se den också, för den ligger också mellan oss, föreslog jag.
Så började vi våra besök i kyrkor runt om i Dalarna. Vi var åtta personer som packade kaffekorgen, och åkte till olika kyrkor. Vi åkte parvis i varsina bilar, och vi höll avståndet när vi träffades – den sociala distanseringen. Det är ju lätt att vara 2m från varandra när man är i stora kyrkor.
Gunnar, alltså han som är lärare i konsthistoria, förberedde varje kyrkobesök. Han skickade bilder till våra e-postadresser, på vad vi skulle se, och han pratade om vad som var speciellt värt att se, innan vi gick in i dem. Och väl inne i kyrkorna, så påminde han oss om berättelser ur bibeln, när vi såg altartavlor och andra bilder. Det är ju så trevligt att bli påmind om de berättelser, som man läste i skolan för länge, länge sedan. Nostalgi-upplevelser piggar upp!
Nu, när vi sett 26 kyrkor, kan man säga att man minns var och en för något som har varit speciellt. Här är ett urval av de kyrkor som vi besökt och vad jag speciellt minns dem för:
Yttermalung: Träkyrka, ljus, kontakt med naturen, vackra dalmålningar.
Orsa: Ovanligt stor för att vara en medeltidskyrka. Den är förstärkt både på längden och tvären – annars rasar den ihop
Vansbro: Trivsam, lagom stor träkyrka, med möjlighet att variera bakgrundsfärgen i koret.
Leksand: Stor, ljus, många läktare
Boda: Koret i norr, som vanligtvis brukar vara i öster, smakfull färgsättning
Ore: Utomordentligt vackert läge, förvånansvärt stor
Vika och Torsång: Två medeltidskyrkor täckta med spännande väggmålningar
Folkärna: Jättestor – som en katedral. Tornet liknar Västerås domkyrkas.
By: Fantastisk altaruppsats
S:t Tuna: Enormt kyrkorum, var tänkt som en domkyrka. Sveriges största triumfkrucifix och Sveriges högsta spira.
Malingsbo: Hemtrevlig träkyrka.
Sundborn: Carl Larsson har satt sina spår i kyrkans utsmyckning.
Garpenberg: orgelläktaren i koret (ovanligt), jugendstil, intressant färgsättning.
Dala-Husby: Stor, öppen, ljus.
De flesta kyrkor i Sverige är så kallade Tegnérlador. De är vita med ett torn i väster. Man ser dem överallt på landsbygden. Det är nästan så man tycker att det är konstigt om man ser en kyrka, som inte ser ut så. Esaias Tegnér, som gett namn åt kyrkostilen, ville släppa in ljuset, för kristendomen är en ljusets religion, sa han. Han ville också att alla socknens invånare skulle få plats i kyrkan. Därför är de rymliga. Mellan 1760 och 1860 byggdes ca 600 nya sådana kyrkor, och många gamla medeltidskyrkorna byggdes om, så att även de blev i samma stil. Färgerna på bänkar och annan inredning blev oftast grå, guld och vitt, men har efter många renoveringar och ombyggnationer fått andra färger.
När vi ändå åkte till olika platser i Dalarna, så passade vi på att se vad som mer kunde erbjudas för en intresserad grupp. Vi fann hembygdsföreningar, vackra trädgårdar, muséer, en kungsgård, och vi fann hus, där kända svenskar vuxit upp. Vi fann också Rommehedslägret, som är en gammal militär anläggning. Det var lätt att få guidning överallt, för det var, för det mesta, kunniga pensionärer, som glatt ställde upp och visade oss sina skatter.
En händelse som gav oss perspektiv, var, när vi fick reda på att det samlades 5 000 dalkarlar på Rommeheds exercisplats år 1743 för att tåga till Stockholm. Orsaken var främst att klaga på den dåliga ledning som Sverige hade i kriget mot Ryssland, och på att man inte gillade den tronarvinge som riksdagen bestämt. Hur kunde man reagera så starkt på sådana saker? Hur kunde man samla så många? Hur spreds informationen att man skulle samlas? Inga mobiler fanns, ingen telefon och knappast ett fungerande postverk. Alla gick eller åkte häst till Rommehed. Hur lång tid tog det? Dalarna är stort.
Nåväl. Dessa dalkarlar gick alltså till Stockholm för att protestera, och där blev det bråk. Händelsen kallas Den stora daldansen i våra historieböcker. 150 dalkarlar dog och 3000 blev tillfångatagna. Vissa släpptes ur fängelserna, medan andra mötte döden där. Tronarvinge blev den som riksdagen föreslagit. Inget av kraven från dalmasarna blev tillgodosedda.
Det skadar inte med lite historiska perspektiv. Det man framför allt tänker på, är hur engagerade folk var förr i hur Sverige sköttes. Idag kan vi knappt fylla en buss på 50 personer för att protestera i Stockholm. Och nu får man åka buss. Förr gick man de många milen.
På våra resor har vi häpnat över de duktiga hantverkarna som fanns förr. Vi har sett föremål som varit vackra, balanserade, originella och fantasifulla. Vi har också fått repetera berättelser ur kristendomens historia. Även om man inte är troende, så fascineras man av de historier som finns i bibeln.
Man behöver alltså inte åka långt för att få en upplevelse av kultur. Pärlor finns nära. Det gäller att ta sig tid och att vilja se dem.
Det har sagts att Corona-restriktionerna skulle göra oss 70-plussare ensamma och isolerade. För oss åtta personer innebar pandemin att det blev tvärtom, d.v.s. vi blev mer kulturellt aktiva än annars. Vi utforskade vår närmiljö, och vi gjorde det som vi många gånger tänkt att göra, men som aldrig blivit av. Varje vecka har vi gett oss själva en ny dos kultur. Till en början undersökte vi vad kyrkor hade att ge. Vi fick ”på köpet” uppleva vad som göms i muséer, hembygdsgårdar och herrgårdar. Vem kunde ana i början av pandemin att en karantän skulle berika oss så mycket kulturellt?
Anders Ericsson