Våren 2020 vi aldrig kommer glömma.
Efter en härlig vistelse i USA på 8 veckor landade vi på svensk mark igen i mitten på februari. Precis innan vi åkte hem hörde vi talas om en eventuell pandemi, men tänkte som alla andra att det var nog bara en harmlös influensa som spreds snabbt över världen. Jag mådde dåligt på hemresan med hosta och lite feber och blev lite orolig eftersom vi avslutade vår resa i Washington DC, där vi ett par dagar var med vår dotter och måg på en stor konferens med människor från hela världen. Ingen pratade om corona då och det var som tur var inte corona jag hade drabbats av. Alla våra nära och kära har klarat sig från denna fasansfulla sjukdom och det är vi ytterst tacksamma för.
Väl hemma isolerade vi oss så mycket vi kunde för att förbereda oss inför kommande barnbarn som beräknades anlända omkring den 15 april. Vi har endast ett barnbarn en flicka på sju år så lyckan när vi fick reda på att Ottilia skulle få en liten syster var enorm. Som vi har väntat!
Men hur skulle det bli? Överallt från morgon till kväll matades vi på nyheterna om denna pandemi och alla våra frågor och tankar snurrade runt i våra huvuden.
- Skulle Elina få ha Anders med på BB?
- Skulle vi få träffa vårt nytillskott?
- Skulle vi överhuvudtaget kunna träffas?
Dagarna gick så sakteliga!
Tisdagen den 31 mars ringde telefonen tidigt på morgonen! Det var Elina som berättade att nu ville lilla Elsa ut ur den trygga tillvaron i magen. Hon behagade inte vänta och så här i efterhand känns det jättebra.
Familjen hade diskuterat vem som skulle kunna ta hand om Ottilia under tiden och det blev jag som ansågs friskast bland mor och farföräldrarna. Peter skjutsade mig till Skärblacka och där var jag hela dagen och tog hand om Ottilia under tiden mamma och pappa var på BB. Vi hade en mysig dag tillsammans där vi försökte hålla oss ifrån pussar och kramar så gott det gick, inte så lätt kan jag påstå. Vi lekte ute, läste sagor, tog en promenad och jag svarade på alla frågor som poppade upp i Ottilia under dagen. Vi väntade och väntade på att telefonen skulle ringa och på eftermiddagen kl.16.30 face timade lilla familjen och Ottilia fick se sin lilla nyfödda syster Elsa för första gången ligga i mammas famn endast 30 minuter gammal.
Allt hade gått bra, vi var berusade av lycka och glädje.
Eftersom Elsa föddes mitt i coronapandemin och allt hade gått så bra och mor och dotter mådde bra fick lilla familjen åka hem efter 6 timmar.
För en annan kändes det lite konstigt men det är andra tider nu än förr när vi fick barn. I det här fallet var man rädd att mor och barn skulle smittas av corona, så alla som hade möjlighet skickades hem efter förlossningen.
Väl hemma gladdes alla åt det lilla knytet, stoltast var nog Ottilia.
Vi ville så klart också få hälsa Elsa välkommen till världen, hur det nu skulle gå till eftersom vi inte kunde träffas fysiskt.
Vi åkte dit dagen efter, efter att vi kommit på att Ottilia kunde visa upp sin lillasyster innanför altandörren och så blev det. Syskonkärlek från första stund och på högsta nivå. Vilken lycka!
Under hela våren har vi sedan träffats utomhus i trädgården, då vi fått träffa flickorna på avstånd. Vi har firat Ottilias sjuårsdag 15 april och Elsas dop den 11 juli i trädgården. Det har varit så trevliga tillställningar, förstås annorlunda men så fina på sitt sätt.
Det gäller bara att vara positiv, tänka utanför boxen och göra det bästa av situationen. Allt går om man vill!
Vi träffas fortfarande utomhus med den skillnaden att vi nu sedan en månad tillbaka får krama och hålla i Elsa nu fyra månader. Ett leende från Elsa när vi möts värmer våra hjärtan och vi tycker att livet är rätt skönt i alla fall trots denna pandemi.
Mona och Peter Dohrmund