Coronans år
Hej. Jag är en kvinna på 73 år och 5 mån. Denna konstiga tid, har jag och min man Sune levt nästan som vanligt. Handlat på ICA en gång i veckan som vi alltid har gjort. Åkt till vår eka i Innaven och fiskat kräftor. Cyklat och plockat blåbär och lingon, svampen har jag inte sett ännu så mycket men den kommer nog fram snart.
Jag är med i en kör som heter NonStop, och det har varit mycket tråkigt att inte få sjunga tillsammans. Vi har firat 30-års jubileum i fjol och vi har inte sjungit sedan i mars i år, bara setts en gång och käkat lite mat. Det var trevligt att ses nu i augusti, trots att vi inte sjöng något.
Min son Björn mejlade till mig om en kille från Kakastan som sjöng så vackert. Det tackar jag honom för. Hela sommaren har jag lyssnat på denna guda begåvning. Han är den stora räddningen musikaliskt. Fattar inte att radion inte spelar hans underbara visor eller låtar. Hans namn är: Dimash Kudaibergen, de bästa låtarna är; Fidagio, SOS, Hello. Dimash har även skrivit en fin video som heter ”We are one” Den handlar om att vi inte är ensamma i denna pandemin. Jag kan lyssna till hans videor och hans musikalitet är enastående, han får lovord från hela världen, det finns ingen som kan jämföras med honom. Han kommer nog från en annan värld. Jag är mycket rörd och tacksam att jag fått uppleva detta. Han sjunger högre än sopranerna, högre än ett piano, ofattbart.
Lena Fransson