Anita Glans

Coronans år 2020

Mitt år hittills har varit svårt och inte bara på grund av coronapandemin. I mars upptäcktes tumörer på min hjärnbark och det gjorde livet ännu svårare.

Jag är 71 år, lever ensam och har två döttrar. Den ena har tre döttrar (24, 22 och 17 år, varav endast den yngsta bor kvar hemma) och den andra har två döttrar (9 och 2,5 år). Ena dottern bor med tre minuters promenad från mig och den andra med en halvtimmes promenad.

Fredagen den 6 mars hade jag en trevlig kväll med delar av familjen, åt middag på stan och åkte sedan till Friends Arena för att kolla på Mello genrepet. På natten vaknade jag vid tretiden och upptäckte att högra handen inte fungerade och jag kände mig konstig i huvudet. Jag somnade och vaknade om vartannat. På morgonen ringde ena dottern men jag kunde inte öppna telefonen. På tredje försöket lyckades jag men kunde inte prata, bara grymta. Så hon fattade att något var fel och ringde efter ambulans och skyndade sig samtidigt hem till mig. Till mig ringde 112 men jag kunde inte svara och ambulansen ringde från porten men samma sak. Efter ett tag bankade det som bara den på dörren och jag lyckades öppna. Dom undersökte mig och bestämde att jag skulle till sjukhuset. Dottern hann precis komma när vi skulle åka så jag fick med mig telefonen och glasögonen. Det blev ilfart i nattlinne och tofflor. Även den andra dottern kom till sjukhuset med sin man och ett av barnbarnen.

Jag blev undersökt och huvudet röntgades varpå läkaren meddelade resultatet, tre godartade tumörer på hjärnbarken varav två har troligen vuxit under flera års tid och nu började trycka på hjärnan. Jag fick kortison och talet kom tillbaka på kvällen. Jag fick stanna på sjukhuset i fyra dagar med flera undersökningar och döttrarna fick fortfarande besöka mig.

Jag blev sedan kallad till Karolinska sjukhuset i Solna och åkte dit flera gånger för att träffa olika läkare och ta prover. Ena dottern följde med trots att hon egentligen inte fick men jag behövde stöd. Hon och jag åkte taxi för att jag inte skulle exponeras för eventuell smitta i kollektivtrafiken. Vi träffade den opererande läkaren som visade i datorn var tumörerna satt och hur operationen skulle gå till. Även blodprover togs och en arbetsterapeut gjorde lite tester. Även coronaprov togs på mig.

Den 25 mars opererades jag i 6 timmar. Därefter fick jag inte ha några besök, inte heller fick jag komma till något rehab-ställe pga coronan. En handläggare från kommunen ringde och frågade vad jag behöver för hjälp när jag kommer hem. Jag ville dock inte ha någon hemtjänst, dottern skulle hjälpa mig hemma.

Tre dagar senare åkte jag hem, åkte taxi och ena dottern mötte vid min port och hjälpte mig till lägenheten, med rollator och allt. Jag fick sedan besök av kurator, arbetsterapeut och sjukgymnast som ville veta vad jag behöver hjälp med. Jag fick ett trygghetslarm installerad samt ett träningsprogram som jag fortfarande kör varje dag. Efter två veckor hemma kom en sjuksköterska från vårdcentralen och tog bort agrafferna från huvudet – 48 stycken!

Jag var livrädd för att bli smittad pga alla besök hos mig men det gick tydligen bra. Själv var jag dock inte utanför dörren på sju veckor, så rädd var jag. Overklighetskänslan har varit svår att göra sig av med. Från början ville jag inte ens berätta för någon utanför familjen. På kuratorns inrådan började jag så småningom berätta för fler och fler och det har känts bra. Och då har jag inte behövt älta det hela med mina närmaste. Men först nu har jag accepterat att jag varit sjuk.

Ena dottern har hjälpt mig oerhört mycket, handlat både mat och annat. Hon har även lagat mat och städat hos mig. Hon gjorde iordning min balkong med en ny matta och blommor och där har jag suttit mycket. Vi var överens med den andra dottern att det är bäst att endast en av dom ska vara min hjälpande hand, den som bor närmast. 

Först i början av maj var jag ute första gången och fikade ute i min närmaste lekpark med ena dottern och yngsta barnbarnet, så roligt! I början gick jag ute med stavar men efter ett tag behövde jag inte dem längre. Jag har tagit en promenad så gott som varje dag. Ibland har jag gått till vårt centrum med min dotter och hennes barn men jag har inte varit där inne. Jag har överhuvudtaget inte varit i en affär sedan min operation, inte åkt kollektivtrafik, inte varit på restaurang. Vänner har jag träffat ute, likaså familjen. Även om nioåringen har varit hos mig lite kort för att lämna grejer som hennes mamma har handlat åt mig.

Det är en stor sorg att inte ha kunnat träffa barnbarnen såsom jag brukat tidigare. Jag har umgåtts med dem väldigt mycket annars och hämtat de minsta på förskola och skola en gång i veckan. Under sommaren har det så klart varit lättare att umgås i en lekpark med de minsta men jag ser inte fram emot hösten. Vi ringer på FaceTime ibland, speciellt under våren när jag inte kunde gå ut. Vi hade flera födelsedagar i familjen under september men jag kunde inte delta. Annars ser vi alltid till att hela familjen samlas.

Sedan pensioneringen har jag varit mycket aktiv i min lokala PRO-förening så tur i oturen har väl varit att vi inte kunnat ha någon verksamhet under våren. Vi försöker nu påbörja lite säkra aktiviteter men själv är jag tveksam till att delta. Bokföringen som jag är ansvarig för kan jag sköta hemma.

Jag hade bokat fyra resor i år och de blev så klart avbokade allihop. Inte heller har jag kunnat åka till Finland och hälsa på min gamla mamma och andra i sommar, det har aldrig tidigare hänt sedan jag flyttade till Sverige för 51 år sedan.

Jag sysselsätter mig med olika saker hemma, läser, löser korsord, lägger pussel, gör fotoalbum, tittar på tv, pratar i telefon och är på sociala medier. Och har det tråkigt! Jag trivs visserligen i mitt eget sällskap men det har blivit lite för mycket av det!

Jag har ändå haft tur i oturen, vid anfallet var jag hemma och inte ute eller på resa. Dottern förstod allvaret och ringde efter ambulans. Dessutom satt tumörerna utanpå hjärnan och inte i. Jag har dock en liten tumör kvar som sitter på ett annat ställe än de två som opererades bort. Jag kommer att följas upp om ett år men i dag känner jag mig helt återställd.